SmallLogo

Barndomsäventyr

På en stubbe i skogen, eller med en kåsa kaffe och utsikt från fjället. Det är då jag riktigt njuter av att bara vara. Vardagens måsten och allt annat som stör när det kommer till att leva nu, klarar jag då att pausa för att njuta. För vissa kanske det låter fånigt, men jag tror att många känner igen sig också. Om inte i skogen eller på fjället, så under träningen, i lek med barnen eller i sommarstugan.

Jag tror att det är viktigt eller VET att det är viktigt. Åtminstone för mig. Jag har en fantastisk familj och en inspirerande jobb. Jag älskar båda och båda berikar mitt liv. Men i ärlighetens namn så blir kurvan för utvecklingen lätt en loop eller åtminstone avtagande om jag inte prioriterar mig själv och ser till att jag har tillräckligt med tid för reflektion. Familjen som jag älskar och ett jobb som är fantastiskt, i kombination med tid för mig själv blir magiskt. Då blir utvecklingskurvan en trappa istället, där jag tar ett steg uppåt och lite lyckligare för varje steg. Jag är naiv när det kommer till att se positivt på saker ibland och det tycker jag är skönt.  

Nu tror jag inte att fjällvandring eller antalet timmar spenderade i skogen gör alla människor lyckliga eller är meningen med livet på något sätt. Det är bara det intresse som jag har och har lärt mig funkar bra med dom övriga pusselbitarna i mitt liv. Därför har jag ägnat en stund åt att fundera på var intresset kommer ifrån egentligen. 

Utan att bli för långrandig så har jag vuxit upp i en stad, men så länge jag kan minnas haft intresse för naturen. Jag har byggt kojor i skogen med barnen i området där jag bodde som barn. Vi byggde och byggde, för att vara redo när den tänkta motståndaren skulle dyka upp. Samlade kottar och gjorde oss redo. Fienden kom aldrig. Men kul hade vi. Jag var med i mulle och scouterna och ville verkligen lära mig hur jag kan klara mig i vildmarken. Det var ett äventyr och med en rejäl portion fantasi blev överlevnadsleken på allvar och viktig för mig. Intresset har kommit och gått. Jag kommer ihåg att vi var några kompisar som till och med startade en studiecirkel på mellanstadiet som gick ut på att läsa böcker om djur och natur för att sen presentera för varandra. Extremt nördigt, med både kommunalt föreningsstöd och uppsatser som vi skrev. Undrar var dom finns nu.

Men varför har det då blivit så att det här intresset har återkommit till mig i perioder i livet? Även nu när jag de senaste åren har börjat fjällvandra så har det snabbt blivit någonting som jag i perioder går helt upp i. 

Poletten slank ner på min senaste tur på Kungsleden då jag spenderade många timmar och tänkte på min pappa. Det blir lätt så att tankarna ägnas åt prioriteringar i livet förr eller senare och då är familjen ett återkommande ämne för mig. När jag växte upp var min pappa en stor förebild för mig, och det är han fortfarande. Jag älskade att följa med honom till jobbet och att få vara en del i hans vardag. Det har garanterat påverkat vem jag har blivit som person i väldigt stor utsträckning. Jag fick lära mig att "det är viktigt att göra sitt bästa och jobba hårt". Jag har sett hur han har slitit för att göra skillnad. Det har fått mig att betrakta "kämpandet" som någonting vackert och det är nog därför jag i vissa avseende aldrig blir nöjd. 

Som i så många andra sammanhang så är det historieberättande som klistrar sig fast i minnet och gör skillnad. Sjutusensexhundrafemtionio gånger har min pappa berättat historien om när han i sin egen barndom, 13 år gammal, i perioder bodde i en koja i skogen och hjälpte sin pappa att barka timmer i Harads några mil inåt landet från Boden. Jag vill minnas att han fick 25 öre för varje barkad timmerstock. Han hade till och med kvar noteringshäftet där han förde bok över barkade stockar. Det lät som ett hårt liv och en fattig tillvaro. Jag minns också barkbrödet som han berättade att familjen bakade när mjölet inte räckte till och att han fick gå ut för att hämta björkris till egen rygg, men aldrig användes. Dom där historierna minns jag bättre än alla böcker av Astrid LIndgren och känslorna som dyker upp när jag tänker tillbaka på dom är inte mörka på något sätt. Visst var förhållandena som han beskrev fattiga och grå. Men för mig så är bilderna som jag ser snarare ett äventyr och en spännande fantasivärld.

Jag spenderar en del tid i skogen eller på fjället. Ibland själv och ibland med mina barn. Då tänker jag ibland på vilka historier jag berättar för mina egna barn och varför jag gör det. Antagligen kommer mina berättelser att forma deras personliga utveckling så som min pappas historier har gjort. Det är någonting som inte jag skulle ha kommit på under resan med pendeltåget in till Stockholm eller när jag ligger i sängen och kollar på Netflix. Tack fjället och tack pappa.

Kommentera gärna: