SmallLogo

Riktiga samtal i kostym

På fjället träffar jag fantastisk spännande människor. Det handlar nog inte bara om att spännande människor vandrar utan också om att vi möts på neutral mark utan lika mycket förutfattade meningar.
 
I mitt jobb bär jag oftast kostym. Jag märker att jag får ett bemötande i privata kläder och ett annat i jobbkläder av folk jag inte känner. Lika mycket som jag uppskattar att bli behandlad som en prioriterad kund i vissa sammanhang, lika beklagligt är det när jag förstår att det handla om att vit + man + kostym ger mig fördelar på andras bekostnad. För jag är övertygad om att vi inte är så förslagna vid den typen av situationer då vi ställs inför en okänd människa och ska reagera på det vi möter. Snarare handlar det om att vi fattar omedvetna beslut utifrån förutfattade meningar, det vill säga arv och miljö.
 
Utöver att det är ett problem för samhället så får det också en negativ effekt för mig eftersom det begränsar mina möjligheter att bli den jag vill vara. Det är som att uniformen blir en fasad som är svår att ta sig innanför på något vis. Jag lär inte känna andra människor på djupet när jag har kostym. Jag tror att det beror både på hur jag begränsar mig själv och hur andras förutfattade meningar begränsar mig i livet i en stad.
 
Att mötas vid en fjällstuga efter en vandringsled är däremot någonting helt annat. Dels har alla olika varianter av friluftskläder och det går inte lika lätt att se vem som är arbetslös, läkare, bankman eller sjukskriven. Dessutom är det en speciell situation eftersom alla har liknande upplevelser att prata om efter en dag på fjället. Det är lätt att komma igång och de flesta är intresserade av att både dela med sig och ta del av andras erfarenheter. Jag sitter inte på fakta i den här frågan, men jag tror också att det öppna landskapet som får mig att fästa blicken längre bort än i staden, gör någonting uppe i huvudet för att stimulera kreativitet och djup.
 
Under min senaste vandring var det speciellt ett möte som jag kommer att bära med mig lång tid framöver och förhoppningsvis hjälper det mig att prioritera lite annorlunda.
 
Den tredje dagen på min väg mellan Abisko och Nikkaluokta var det riktigt skitväder hela dagen. Jag gick i motvind och regn i många timmar och dessutom var det några hundra meters stigning som gjorde det än mer utmanande. För mig är det inte just den typen av dagar som jag njuter av att vandra själv. Så efter lunch slog jag följe med en tjej som var på väg mot samma mål, Sälkastugorna. Vi kan kalla henne Stina och hon var på besök från Tyskland tillsammans med sin syster, men gick själv den där eftermiddagen.
 
Det var nog ett försök att bonda och söka kontakt som gjorde att jag beklagade mig över vädret och suckade en del. Stina var väsentligt sämre klädd än mig och gick i vanliga gymnastikskor över Tjäktjapasset. Hon sa något i stil med att ”Det är väl inte så farligt. Jag har varit med om värre än lite dåligt väder.” För mig som ofta kopplar det där med att människor har någonting mer än bara de uttalade orden att berätta så är vandring någonting väldigt bra. Det ger tid för saker att sjunka in, så en kvart senare kom jag på att be henne om att berätta mer.
 
Hennes historia slog mig som en klubba i huvudet. När hon var 14 år hade hon blivit plötsligt sjuk och det visade sig att det var cancer som börjat i en njure och spridit sig i kroppen. Under en lång period har hon gått igenom behandling för det, vilket var mycket värre än lite dåligt väder. Under den här tiden kom hon väldigt nära sin syster och de bestämde att göra en resa tillsammans när Stina blivit frisk igen. Nu hade hon fyllt 16 år och var tillräckligt frisk för att förverkliga drömmen om att vandra Kungsleden med sin syster.
 
Behållningen i detta var inte dramatiken med en ung människa som drabbats av en svår sjukdom, utan att få möta en ny människa och komma bortom artighetsfraser, där inte bakgrund, ålder, yrke och yttre spelar så stor roll. Det är något som händer alldeles för sällan under dagarna i Stockholm. Då möter jag mycket andra spännande människor som inspirerar mig, men på en annan nivå. Kanske går det att få in lite mer av fjällsamtalen i vardagen. Det skulle antagligen leda till någonting gott.

Kommentera gärna: