SmallLogo

Småstadsliv och storstadsdöd

För en tid sedan var jag på en kvällstur med min yngsta dotter som ibland behöver göra av med lite överskottsenergi innan läggning. Vi siktade på strandpromenaden och tog grusvägen längs skogsbrynet på vår väg dit. En bit på väg träffade vi på min stora dotters kompis och stannade för lite småprat. Han var tydligen på väg hem till en släkting som bor i närheten och det lät kul. Vid lite närmare eftertanke, kanske lite för kul så jag frågade om föräldrarna visste om var hen var på väg. ”Nej, jag är på rymmen blev svaret.” Jag såg till att föräldrarna fick kännedom om rymningen och förstörde sannolikt en storartad plan. Men det fick mig att fundera lite över livet i en småstad. 
 
Vilket öde för ett barn i upptäckarålder att inte hinna längre än 100 m hemifrån innan det är någon som känner igen dig och avbryter innan äventyret har börjat. Som förälder är det en av sakerna som vi uppskattar så mycket. Småstadens trygghet som innebär att våra döttrar är igenkända i byn och själva känner igen sig bidrar till en känsla av att lite mer kontroll över allt som finns att oroa sig för som förälder. Lite som gräddfil till en het chili. 
 
För barnen så förändras nog intrycket av småstaden från att i första hand bidra till trygghet i unga år till att begränsa friheten mer och mer. Jag kan själv tänka tillbaka på tonåren i Eskilstuna och hur de äventyr vi upplevde då skulle utspela sig i en småstad. Sannolikt skulle det inte gå att komma undan med att köra bil på grusvägarna om sommarnätterna i 15-årsålderna utan att ”alla” skulle känna till det och prata med mina föräldrar. Det gjorde det i Eskilstuna. 


Det är en stor skillnad på grannskap i en småstad och en större stad.  I lilla Sigtuna känner vi igen varandras bilar, vet vilka föräldrarna är till personalen på Ica och alla inrättningar vi besöker är vi stamkunder på. När vi bodde i Solna hälsade knappt grannar på varandra. I Stockholm där jag jobbar kämpar jag febrilt för att bli stamkund, för jag älskar bra service och att känna mig sedd. Lunch efter lunch besöker jag en restaurang som jag gillar med ett leende och hoppas på att få ett igenkännande leende och en glad kommentar om mina frekventa besök till svar. Istället möts jag om igen av en tom blick och ”vad vill du ha?”. 
 
Som kontrast minns jag ett tillfälle i byn när jag och barnen var på ett café som min fru ofta tar med dem till. Efter att ha busat med barnen lite vänder sig tjejen i kassan till mig och säger, ”Du får ursäkta mig. Jag känner dina barn, men jag vet faktiskt inte vad du heter…”. Jag presenterar mig och vi beställer. Dagen efter är jag förbi igen för att köpa bröd och möts av ”Hej Robert. Välkommen!” när jag kommer in genom dörren. Vilken talang! Snacka om en person som är på rätt plats. Men det säger också något om småstaden. Ingen verksamhet kan överleva utan att så många kunder som möjligt VILL komma tillbaka eftersom kundunderlaget är begränsat. 
 
Det leder mig till hur det är på mitt jobb. Känner alla kunder sig sedda och viktiga efter att ha haft kontakt med oss? Det finns nog lika många åsikter om som det finns kunder eftersom alla har olika preferenser om och erfarenheter av service. Det jag vet är att utan kunder har varken jag eller mina kollegor något jobb. Alltså finns det inte någonting viktigare för oss än att våra kunder blir så nöjda som möjligt med vår service, för att de ska VILJA komma tillbaka. Det går bara att åstadkomma till en viss nivå genom träning och arbetssätt tror jag. För att nå upp till den där känslan av ”Wow, jag är verkligen en viktig kund” så måste det till ett genuint intresse för andra människor och passion för det du gör. Det går inte att fejka. 
 
Jag tror att alla kan bli en framgångsrika inom något område under rätt förutsättningar. För att öka sannolikheten att hamna i den situationen är det en bra start att ha klart för sig vad min passion är. Sen tror jag att alla serviceyrken kan lära sig lite av livet i en småstad, oavsett hur kul det är att leva där som tonåring med dålig impulskontroll. När du är i Sigtuna, missa inte att besöka RC Chocolat som blivit utnämnt till Årets Café i Sverige 2017. Jag förstår varför.

Kommentera gärna: