SmallLogo

The redheads in my life

Det här är en kärleksförklaring. Det är lika bra att börja med det. Jag är glad för varje dag jag får vara med i mina tre rödhåriga tjejers gäng. Det kan kännas så ibland och jag fasar för var det tar vägen i tonåren, men väljer att njuta nu istället. 
 
När jag växte upp var min familj engagerade i en kyrka i Eskilstuna. Varje sommar var det olika läger för ungdomar som jag och mina vänner åkte till. Det var föräldrafritt på bortaplan och antagligen en känsla av lite trygghet för föräldrarna eftersom miljön kändes safe. Jo tjena. Det blev tillfällen för att testa mycket nytt, men också tillfällen för att lära känna nya människor från hela Sverige. 
 
Jag var 13-14 år när jag träffade på skönheten på bilden första gången. Förutom allt det uppenbara på bilden som gjorde att jag föll pladask så fanns det en hel del andra skäl att göra det…rent objektivt alltså. Hon var faktiskt ännu tuffare än på bilden. På det där sättet som både är lockande och lite skrämmande.  Jag tror att min uppfattning om den där tuffheten kom sig av hennes musikintresse, festivalbesökande och kompromisslösa vänsterorientering. Den kanske var mer stilmässig och musikorienterad än politisk, men fortfarande fascinerande. Själv lyssnade jag på Hubba bubba med Just D och då var Oasis och Cranberries sååå mycket coolare. 
 
Vi lärde i alla fall att känna varandra och höll kontakten även mellan sommarläger. Jag blev kär. Riktigt kär. Men jag vågade aldrig erkänna det. Hon var snäll mot mig och jag var glad för det, men jag fick aldrig riktigt något gensvar på mina tafatta försök till att få hålla hennes hand eller vad det nu kan ha varit för dröm jag hade. Vårt flitiga brevväxlande avtog ungefär i samband med den där gången då vi träffades i Stockholm och Linda tillsammans med sina kompisar stod på Sergels torg och sjöng Högervindar för att få ihop pengar till McDonalalds. Det handlade nog inte så mycket om bristen på pengar, utan mer om den där imagen som stentuff pop-tjej. Allting rann ut i sanden efter det.
 
Åren gick men längtan efter den rödhåriga tjejen bestod. Det var bara det att hon hade hamnat i ett fack så långt bak i huvudet att jag förväxlade längtan efter henne med längtan efter rött hår. Jag tog körkort, krockade bilen med ett träd, tog studenten, spenderade ett halvår i Nice, pluggade på Stockholms Universitet, blev utbränd, flyttade till Umeå, flyttade till Uppsala, tillbaka till Stockholm. Det var ett flackande runt, runt och upp och ner, till den dagen då det plingade till i Facebook och jag hade fått ett nytt meddelande från Linda, tjejen med rött hår. ”Är du den Robert” stod det, och det var jag. 
 
Det var 14 år senare och det var som att börja om. Hon bodde i Göteborg och jag i Stockholm men genom mitt jobb spenderade jag en del tid i hennes nya hemstad. Vi lärde känna varandra på nytt och det tog tid att lirka upp hennes hjärta den här gången också, men det gick i alla fall.
 
Fortfarande är Linda den coolaste tjejen jag känner, men hon har fått konkurrens av våra två lika rödhåriga döttrar. Det där med att temperamentet sitter i håret skriver jag under på, men även mod och styrka. Jag är ert största fan.

Kommentera gärna: