SmallLogo

Vandring med barn vid Fulufjäll

I början av juli när min semester började, jobbade fortfarande min fru och jag hade barnen själv en vecka. Det fina vädret tillsammans med den begynnande abstinensen efter utetid gjorde att jag kastade mig ut i oprövat vatten. Jag bestämde mig snabbt för att vi skulle testa på fjällvandring med barnen som är 4,5 och 7 är gamla. Sagt och gjort, allt praktiskt får lösa sig. Jag måste medge att jag oroade mig en del för vad jag gett mig in på den här gången. Det händer ibland att jag ger mig in i saker för att jag fått feeling, utan att analyser konsekvenserna. Jag vet om att det innebär en utmaning. Ofta blir det jobbigt när jag tackat ja till något som jag aldrig gjort förut, men jag ångrar mig sällan efteråt. Så var det den här gången också.

"Woooow, vilken utsikt."
"Woooow, vilken utsikt."

Jag hade bestämt att vi skulle ta bilen till Fulufjäll och gå från parkeringen vid Naturum upp till Rösjöarna. Därifrån kunde vi gå en dagsutflykt och tillbaka igen någon dag senare. Jag minns att jag själv tyckte det var en tuff stigning att gå med packning sist jag var där, även om sträckan bara är några få kilometer. Hur skulle det gå, med två barn som inte alltid har så bra impulskontroll och uthållighet när det kommer till motgångar. Jag hann tvivla på mitt infall en hel del på vägen upp de 6-7 timmar i bil som vi körde för att komma dit. Men det blev tre av dom absolut bästa dagarna under min och barnens sommar 2018.
 
Det tog inte mer än 10 minuter från parkeringen innan äldsta dottern började klaga över att det var jobbigt och sjuuukt tråkigt. Det viftade jag bort och förklarade att det var jättelångt kvar. Inte särskilt pedagogiskt. Jag förstod det själv och försökte istället distrahera massor genom att peka ut skyltar, markeringsstenar, växter som inte finns hemma etc. Det funkade! Äldsta tjejen började trampa på med rejäla kliv. Vid något tillfälle visade jag kartan och kompassen. Från den punkten gick min yngsta dotter bära kompassen och så länge hon fick det var hon nöjd under resten av vandringen.
 
Stigningen uppför berget som jag hade fasat för påbörjades och då insåg jag att den steniga leden där varje steg för mig var ungefär ett trappsteg, innebar att mina barn fick gå på alla fyra. Jag trodde att det skulle bli en stor utmaning men visade sig att det var ett äventyr istället. Själva klättringen var nog det som gick allra bäst. Det är roligt att se hur barn tar sig fram i skog och på berg. Åtminstone väljer inte mina barn den effektivaste vägen. Det är snarare så att om dom ser en sten så ska dom klättra över den. Tid tog det, men duktiga var dom verkligen. 

Självklart tog deras energi slut och dom ville inte bära sina små ryggsäckar längre. Jag tog dom så klart och kånkade vidare med min egen ryggsäck på ryggen och deras i händerna. Några gånger försökte jag att motivera barnen för att nå fram till ett lämpligt stopp. En utsiktsplats, upp på ett krön, sådant som jag tyckte var relevanta milstolpar att passera. Jag insåg ganska snart att det var två olika sorters klagande att hantera och det var inte så lätt att skilja på dessa. 
 
Klagosång 1 var mental där motivation funkade bra. Jag bad barnen gå först och leta orangea stenar. För var tjugonde sten fick dom en torkad aprikos som belöning. Klagosång 2 handlade mer om fysiks utmattning. Vid dessa tillfällen var motivation kass, för dom fortsatte men började snubbla istället och riskerade att göra illa sig. Den enda som funkade då var att stanna och ta en paus. Ett sådant tillfälle var när vi nästan var framme vid stugorna där vi skulle övernatta. Vi såg dom några hundra meter bort och så bröt en dotter ihop. Jag försökte peppa henne att fortsätta den sista biten, men hon började snubbla på stenar. Oerhört frustrerande för mig, men det enda rätta var att stanna och ta en paus, med fem minuter kvar att gå. Det är för barnens skull vi är här. Det är viktigt att dom har kul. Det fick jag påminna mig om många gånger.

Inget är så gott som fjällvatten.
Inget är så gott som fjällvatten.

Väl framme i stugorna installerade vi oss i vår stuga och började genast förbereda maten. Jag valde att packa ner rejält med sådant som barnen gillar. Köttbullar med potatis, brunsås och sylt blev det till middag och jag har sällan sett dom äta med så god aptit. Jag hade tagit till rejält med tid när jag beräknade hur lång tid vandringen skulle ta. Själv är jag sådan som person att jag gärna jobbar på mot dagens mål och kommer fram tidigt eller når långt. Så var det den här gången också. 
 
Vi hade gott om tid på kvällen innan det var dags att lägga sig för att sova en god natts sömn. Jag hade bestämt att vi inte skulle ha med någon padda eller liknande grejer som kan användas som tidsfördriv i vardagen. Nu blev vi lite satta på prov. Jag hade med någon bok, men inte så mycket mer. De gillade att gå runt och upptäcka området. Framför allt att dricka vatten direkt ur bäcken och spana efter lemmlar som sprang runt. Det var en underbar kväll. Vindstilla, varmt och helt klar himmel – alltså massor med mygg. Så vi spenderade ett par timmar inne i stugan också och då hade en kortlek, yatzy eller någonting annat varit bra att ha. 

En dotter kvar att hämta ned över stenhavet.
En dotter kvar att hämta ned över stenhavet.

Det blev bara en natt i stugan den här gången och dagen efter gick vi en annan lite längre tur tillbaka till parkeringen. Den här gången gick det nedför istället och vi hade gott om tid. Min research var lite halvdålig kan jag konstatera. En sträcka blev det mer eller mindre klättring för mig, vilket då innebar en lite för stor utmaning för små barn med korta ben. Jag fick göra så att jag gick ner med packningen först och sen gå upp och hämta ett barn i taget för att ta dom i hand och leda ner. Dom tvekade inte själva på att ta sig ner, men det var allt för stor risk för att dom skulle ramla och slå sig annars. 
 
De sista kilometrarna kändes väldigt långa. Inte för barnen, utan för mig. Det som var jobbigt var att jag var orolig för att barnen skulle ge upp och vägra gå längre. Men det hände aldrig, så jag oroade mig i onödan. Sju-åta kilometer gick vi den dagen och sällan har jag varit så stolt över mina modiga och starka tjejer. 

Krafter kvar.
Krafter kvar.

Fakta om vandringen

Sträckan jag gick från parkeringen vid Naturum upp till Rösjöstugorna och sedan norra sidan av fallet tillbaka var ca 11 km. Fulufjällets nationalpark ligger i Dalarna vid norska gränsen nära orten Särna. Från Stockholm tar det 6-7 timmar med bil dit. Att besöka detta Sveriges sydligaste fjäll har flera fördelar, men är mest känt för att Sveriges högsta vattenfall ligger där - Njupeskär. Området är lättillgängligt och lättvandrat. En del av leden nära Naturum är tillgänglighetsanpassade så att det går bra att ta sig runt med Fulufjäll är en nationalpark. Läs på vilka regler som gäller innan. Stugvärden i Rösjöstugorna besitter mycket kunskap och erfarenhet om hela nationalparken och är mycket trevlig.