SmallLogo

2018 > 10

Min passion är människor och det blir aldrig tråkigt att på riktigt lära känna nya människor på riktigt. Jag skrev om de riktiga samtalen som man har vid lägerelden på en vandring med människor som man kanske mött för första gången. Tänk om man kunde få in mer av det i vardagen. Hur svårt kan det vara? Så jag gjorde slag i saken förra veckan.
 
Personligen beundrar jag människor som inte bara drömmer utan vågar satsa för att vinna och ibland lyckas med att nå målet. Det är det som krävs för att bli framgångsrik entreprenör eller göra skillnad och bli en förebild. Åtminstone väcker det min beundran och den typen av personer träffar jag ofta på i mitt jobb, vilket är fantastiskt inspirerande. Privat möter jag ibland männsikor som väcker min nyfikenhet, men har inte varit så bra på att ta det vidare. 
 
På temat drömmar så är min tanke att oftare aktivt försätta mig själv i situationer där de riktiga samtalen uppstår och då måste jag också våga för att vinna. Under en tid har jag utvecklat en nyfikenhet på Cajsa Rännar som jag följt i sociala medier och vars texter jag läst och inspirerats av. Henne skulle jag vilja träff!  Sagt och gjort. Jag tog kontakt och i fredags åt vi en lunch och hade ett samtal som jag är glad över att det har ägt rum. Tänk att ett första samtal med en ny bekantskap kan bli så intressant direkt. 
 
Vi hann prata om hur vi vill leva våra liv, vad som är viktigt och vilka steg som krävs för att ta sig dit. Familjeliv och jobb är alltid ett ämne i viktiga samtal också. När jag får möjlighet att träffa en person som faktiskt tagit sig tid till att tänka över vilka prioriteringar som är viktiga i livet för att sedan följa upp det med konkreta förändringar blir jag inspirerad. 
 
För er som inte känner till Cajsa Rännar sedan tidigare så jobbar hon som frilansande journalist och chefredaktör på Friluftsfrämjandets magasin Friluftsliv. Det är en person med starka värderingar, en tydlig plan och som brinner för att göra friluftslivet tillgängligt för alla. Hon föreläser också, som att det andra inte vore nog. Det vill jag verkligen rekommendera, för det här är en person som har någonting viktigt och inspirerande att säga.
 
För min egen del är jag nöjd med att själv inte ha nöjt mig den här gången med att bli nyfiken, utan ta det ett steg längre för att lära mig lite mer. Ett viktigt samtal i kostym avklarat.

Läs hela inlägget »
Favoritböcker Favoritböcker

Kul att så många har hittat hit och återkommer. Jag gör det här för mitt stora nöjes skull. Vildmarksliv, utetid och att upptäcka naturen med barnen ger mig verkligen mycket och det nördar jag gärna ner mig i. 
 
Jag har förmånen att träffa många av er som besökt sidan irl och uppskattar all feedback. Det är jättekul. Den vanligaste frågan som jag får när någon kommenterar min hobby är ”Vad är Stubbologi egentligen?”. Det är en bra fråga och jag har faktiskt tänkt lite mer på det än att bara hitta på ett nickname. Jag behöver berätta en historia för att ge bakgrund och då får ni än en gång ursäkta om jag blir lite långrandig…igen.
 
I mitt jobb utgår vår rådgivning ofta från vad du som kund har för drömmar och mål, för att förstå dina behov och kunna ge råd som passar dig. Det gillar jag, för jag gillar att drömma och sätta mål själv. Ibland så når jag inte riktigt fram när det gäller privatlivet och mina drömmar. Jag gillar att fantisera, men vi är fyra i familjen och det innebär kompromissande på hög nivå. Jag tror också att det handlar om att gränsen mellan fantasier och drömmar med uppsatta mål flyter ihop. Jag ska försöka skilja på det nu.
 
När jag fantiserar, du vet på det där sättet utan gränser och verklighetsförankring så handlar det om att bo på en gård omgiven av skog, med djur och odling. I den fantasin kan jag och familjen leva av det jorden ger oss och vara självförsörjande. I fantasin är det någonting vackert, harmoniskt och problemfritt. Nu är det inte så att jag på något sätt jobbar för att hamna i den situationen om 10 år. Jag tror inte heller att verkligenheten i det fallet kan överträffa dikten så jag nöjer mig med att njuta av fantasin.
 
Min fantasi började nog ta form under en period när jag gick på högstadiet och gick jag in i en fas då jag läste väldigt mycket böcker. Jag bestämde mig för att läsa boken Utvandrarna av Vilhelm Moberg och blev helt tagen av berättelserna om livet med strävan för att överleva under knappa förhållanden. Jag tror i efterhand att igenkänningen från min egen pappas berättelser om sin uppväxt spelade in för att skapa en så stark upplevelse. 
 
Vid något tillfälle när vi var på besök hos min mormor som bodde i Hagfors pratade vi om boken och det fick henne att minas tillbaka. Vilka berättelser hon kunde berätta om ett helt annat liv, hämtade ur verkligheten. Hennes mamma hade haft jobb som piga på Mårbacka under några somrar och skött om sysslorna på gården. Detta var en fantastisk upptäckt som jag inte hade hört talas om tidigare. Det var som en direkt länk in i en värld avförfattare som jag beundrade. Konsekvensen blev att jag i princip bara läste böcker av proletärförfattarna och Selma Lagerlöf under några år. Ett något udda intresse för en tonåring, men en god grogrund för en fantasi som består.
 
Drömmar däremot är något som jag tänker mig är uppnåeliga och också bör eftersträvas eftersom det gör mig lycklig. Det är där Stubbologi kommer in, en slags fantasi light. Min dröm är ett liv närmare naturen. Högre frekvens på inslagen av frilufts- och vildmarksliv i min vardag. Inte det svarta eller vita, utan kombinationen.
 
Jag är svårt beroende av storstaden genom hela dess utbud av jobb, nöjen och det sociala livet. Min familj, framför allt min fru är snäppet värre med asfalten under fötterna som en snuttefilt. Åtminstone har det varit så. Min argumentationskampanj och våra erfarenheter av utflykter, skidsemestrar och fisketurer (nåja) de senaste åren har närt ett behov av mer av samma vara. För harmoni, och nu talar jag för mig själv, infinner sig ofta när jag får sitta på en stubbe i skogen. Så stubbologi är min filosofi. 

Läs hela inlägget »

För en tid sedan var jag på en kvällstur med min yngsta dotter som ibland behöver göra av med lite överskottsenergi innan läggning. Vi siktade på strandpromenaden och tog grusvägen längs skogsbrynet på vår väg dit. En bit på väg träffade vi på min stora dotters kompis och stannade för lite småprat. Han var tydligen på väg hem till en släkting som bor i närheten och det lät kul. Vid lite närmare eftertanke, kanske lite för kul så jag frågade om föräldrarna visste om var hen var på väg. ”Nej, jag är på rymmen blev svaret.” Jag såg till att föräldrarna fick kännedom om rymningen och förstörde sannolikt en storartad plan. Men det fick mig att fundera lite över livet i en småstad. 
 
Vilket öde för ett barn i upptäckarålder att inte hinna längre än 100 m hemifrån innan det är någon som känner igen dig och avbryter innan äventyret har börjat. Som förälder är det en av sakerna som vi uppskattar så mycket. Småstadens trygghet som innebär att våra döttrar är igenkända i byn och själva känner igen sig bidrar till en känsla av att lite mer kontroll över allt som finns att oroa sig för som förälder. Lite som gräddfil till en het chili. 
 
För barnen så förändras nog intrycket av småstaden från att i första hand bidra till trygghet i unga år till att begränsa friheten mer och mer. Jag kan själv tänka tillbaka på tonåren i Eskilstuna och hur de äventyr vi upplevde då skulle utspela sig i en småstad. Sannolikt skulle det inte gå att komma undan med att köra bil på grusvägarna om sommarnätterna i 15-årsålderna utan att ”alla” skulle känna till det och prata med mina föräldrar. Det gjorde det i Eskilstuna. 


Det är en stor skillnad på grannskap i en småstad och en större stad.  I lilla Sigtuna känner vi igen varandras bilar, vet vilka föräldrarna är till personalen på Ica och alla inrättningar vi besöker är vi stamkunder på. När vi bodde i Solna hälsade knappt grannar på varandra. I Stockholm där jag jobbar kämpar jag febrilt för att bli stamkund, för jag älskar bra service och att känna mig sedd. Lunch efter lunch besöker jag en restaurang som jag gillar med ett leende och hoppas på att få ett igenkännande leende och en glad kommentar om mina frekventa besök till svar. Istället möts jag om igen av en tom blick och ”vad vill du ha?”. 
 
Som kontrast minns jag ett tillfälle i byn när jag och barnen var på ett café som min fru ofta tar med dem till. Efter att ha busat med barnen lite vänder sig tjejen i kassan till mig och säger, ”Du får ursäkta mig. Jag känner dina barn, men jag vet faktiskt inte vad du heter…”. Jag presenterar mig och vi beställer. Dagen efter är jag förbi igen för att köpa bröd och möts av ”Hej Robert. Välkommen!” när jag kommer in genom dörren. Vilken talang! Snacka om en person som är på rätt plats. Men det säger också något om småstaden. Ingen verksamhet kan överleva utan att så många kunder som möjligt VILL komma tillbaka eftersom kundunderlaget är begränsat. 
 
Det leder mig till hur det är på mitt jobb. Känner alla kunder sig sedda och viktiga efter att ha haft kontakt med oss? Det finns nog lika många åsikter om som det finns kunder eftersom alla har olika preferenser om och erfarenheter av service. Det jag vet är att utan kunder har varken jag eller mina kollegor något jobb. Alltså finns det inte någonting viktigare för oss än att våra kunder blir så nöjda som möjligt med vår service, för att de ska VILJA komma tillbaka. Det går bara att åstadkomma till en viss nivå genom träning och arbetssätt tror jag. För att nå upp till den där känslan av ”Wow, jag är verkligen en viktig kund” så måste det till ett genuint intresse för andra människor och passion för det du gör. Det går inte att fejka. 
 
Jag tror att alla kan bli en framgångsrika inom något område under rätt förutsättningar. För att öka sannolikheten att hamna i den situationen är det en bra start att ha klart för sig vad min passion är. Sen tror jag att alla serviceyrken kan lära sig lite av livet i en småstad, oavsett hur kul det är att leva där som tonåring med dålig impulskontroll. När du är i Sigtuna, missa inte att besöka RC Chocolat som blivit utnämnt till Årets Café i Sverige 2017. Jag förstår varför.

Läs hela inlägget »

Så går jag där, timme efter timme och det finns ingenting som avbryter mina tankar. Bara ett nytt landskap som öppnar upp sig efter nästa krön. Distraktion kan kännas ganska befriande, ett sätt att skjuta bort det där som pockar på ibland från någon plats bak i huvudet. Men jag vet av erfarenhet att när jag tar mig tid för allt det där som inte känns så lockande också så blir det ganska bra.
 
En sak som dyker upp ibland är om jag inte borde byta jobb och göra någonting annat. Det känner nog dom flesta igen sig i. Det kommer alltid perioder när utmaningarna är flera och balansen rubbas i vardagen. En sak har jag lovat mig själv. Jag ska inte lägga mer tid på ett jobb som inte känns 100%, än min familj. Dessutom har jag ett ansvar som jag själv förväntar mig att jag gör helhjärtat. Utan hjärta blir det inte bra för mig och andra. 
 
Jag tänker på pappa också. Jag gör ofta det. Då tänker jag att det där med att ”det är viktigt och jobba hårt och göra sitt bästa” som jag fick lära mig inte var hela sanningen. Jag har alltid levt efter det, och ganska sent insåg jag att det också behövs någonting mer för att bli lycklig.  Det är uppenbart nu, men det var inte det tidigare. 
 
Så hur ska jag göra med jobbet egentligen? Bank är faktiskt inte min passion. Jag tycker inte det är sexigt. Det jag verkligen brinner för är människor och att få vara delaktig i att skapa en bättre värld. Känslan av att vara delaktig i framgång när det gäller att förverkliga drömmar och livsmål.
 
Det tar några dagar av funderingar för att prova alternativen. Om jag fick drömma helt fritt, vad skulle jag göra då? Det är den planen jag borde jobba mot. Jag hinner med att testa några olika möjligheter i mitt huvud och leva mig in i vad det skulle innebära och hur det skulle kännas.
 
Sen är det som att dricka den första koppen varmt kaffe efter en frostig natt i tältet när värmen sprider sig i kroppen. Trådarna börjar kopplas ihop igen och jag inser att jag närmar mig en lösning på vad jag ska göra.  När jag har bilden klar framför mig skrattar jag lite åt insikten. Jag har redan jobbet som jag drömmer om att få. Det finns inte någon bättre plattform än i en bank när det gäller att kombinera min kompetens med viljan att bidra till en bättre värld och förverkliga drömmar. 
 
Allt det där vet jag sedan tidigare, men ibland glömmer jag bort det. Det hör nog till när man är mitt i livet, att man glömmer sina prioritering och inte tar sig tid att fatta viktiga beslut. Det kändes riktigt bra när väckarklockan ringde första arbetsdagen efter vandringen. 
 
Varje år väljer jag om mitt jobb eller väljer att göra någonting annat. För mig är det viktigt att veta varför jag gör det jag gör och det är jag övertygad om innebär någonting positivt för mina kollegor och våra kunder också.

Läs hela inlägget »

På fjället träffar jag fantastisk spännande människor. Det handlar nog inte bara om att spännande människor vandrar utan också om att vi möts på neutral mark utan lika mycket förutfattade meningar.
 
I mitt jobb bär jag oftast kostym. Jag märker att jag får ett bemötande i privata kläder och ett annat i jobbkläder av folk jag inte känner. Lika mycket som jag uppskattar att bli behandlad som en prioriterad kund i vissa sammanhang, lika beklagligt är det när jag förstår att det handla om att vit + man + kostym ger mig fördelar på andras bekostnad. För jag är övertygad om att vi inte är så förslagna vid den typen av situationer då vi ställs inför en okänd människa och ska reagera på det vi möter. Snarare handlar det om att vi fattar omedvetna beslut utifrån förutfattade meningar, det vill säga arv och miljö.
 
Utöver att det är ett problem för samhället så får det också en negativ effekt för mig eftersom det begränsar mina möjligheter att bli den jag vill vara. Det är som att uniformen blir en fasad som är svår att ta sig innanför på något vis. Jag lär inte känna andra människor på djupet när jag har kostym. Jag tror att det beror både på hur jag begränsar mig själv och hur andras förutfattade meningar begränsar mig i livet i en stad.
 
Att mötas vid en fjällstuga efter en vandringsled är däremot någonting helt annat. Dels har alla olika varianter av friluftskläder och det går inte lika lätt att se vem som är arbetslös, läkare, bankman eller sjukskriven. Dessutom är det en speciell situation eftersom alla har liknande upplevelser att prata om efter en dag på fjället. Det är lätt att komma igång och de flesta är intresserade av att både dela med sig och ta del av andras erfarenheter. Jag sitter inte på fakta i den här frågan, men jag tror också att det öppna landskapet som får mig att fästa blicken längre bort än i staden, gör någonting uppe i huvudet för att stimulera kreativitet och djup.
 
Under min senaste vandring var det speciellt ett möte som jag kommer att bära med mig lång tid framöver och förhoppningsvis hjälper det mig att prioritera lite annorlunda.
 
Den tredje dagen på min väg mellan Abisko och Nikkaluokta var det riktigt skitväder hela dagen. Jag gick i motvind och regn i många timmar och dessutom var det några hundra meters stigning som gjorde det än mer utmanande. För mig är det inte just den typen av dagar som jag njuter av att vandra själv. Så efter lunch slog jag följe med en tjej som var på väg mot samma mål, Sälkastugorna. Vi kan kalla henne Stina och hon var på besök från Tyskland tillsammans med sin syster, men gick själv den där eftermiddagen.
 
Det var nog ett försök att bonda och söka kontakt som gjorde att jag beklagade mig över vädret och suckade en del. Stina var väsentligt sämre klädd än mig och gick i vanliga gymnastikskor över Tjäktjapasset. Hon sa något i stil med att ”Det är väl inte så farligt. Jag har varit med om värre än lite dåligt väder.” För mig som ofta kopplar det där med att människor har någonting mer än bara de uttalade orden att berätta så är vandring någonting väldigt bra. Det ger tid för saker att sjunka in, så en kvart senare kom jag på att be henne om att berätta mer.
 
Hennes historia slog mig som en klubba i huvudet. När hon var 14 år hade hon blivit plötsligt sjuk och det visade sig att det var cancer som börjat i en njure och spridit sig i kroppen. Under en lång period har hon gått igenom behandling för det, vilket var mycket värre än lite dåligt väder. Under den här tiden kom hon väldigt nära sin syster och de bestämde att göra en resa tillsammans när Stina blivit frisk igen. Nu hade hon fyllt 16 år och var tillräckligt frisk för att förverkliga drömmen om att vandra Kungsleden med sin syster.
 
Behållningen i detta var inte dramatiken med en ung människa som drabbats av en svår sjukdom, utan att få möta en ny människa och komma bortom artighetsfraser, där inte bakgrund, ålder, yrke och yttre spelar så stor roll. Det är något som händer alldeles för sällan under dagarna i Stockholm. Då möter jag mycket andra spännande människor som inspirerar mig, men på en annan nivå. Kanske går det att få in lite mer av fjällsamtalen i vardagen. Det skulle antagligen leda till någonting gott.

Läs hela inlägget »

2018 > 10

Min passion är människor och det blir aldrig tråkigt att på riktigt lära känna nya människor på riktigt. Jag skrev om de riktiga samtalen som man har vid lägerelden på en vandring med människor som man kanske mött för första gången. Tänk om man kunde få in mer av det i vardagen. Hur svårt kan det vara? Så jag gjorde slag i saken förra veckan.
 
Personligen beundrar jag människor som inte bara drömmer utan vågar satsa för att vinna och ibland lyckas med att nå målet. Det är det som krävs för att bli framgångsrik entreprenör eller göra skillnad och bli en förebild. Åtminstone väcker det min beundran och den typen av personer träffar jag ofta på i mitt jobb, vilket är fantastiskt inspirerande. Privat möter jag ibland männsikor som väcker min nyfikenhet, men har inte varit så bra på att ta det vidare. 
 
På temat drömmar så är min tanke att oftare aktivt försätta mig själv i situationer där de riktiga samtalen uppstår och då måste jag också våga för att vinna. Under en tid har jag utvecklat en nyfikenhet på Cajsa Rännar som jag följt i sociala medier och vars texter jag läst och inspirerats av. Henne skulle jag vilja träff!  Sagt och gjort. Jag tog kontakt och i fredags åt vi en lunch och hade ett samtal som jag är glad över att det har ägt rum. Tänk att ett första samtal med en ny bekantskap kan bli så intressant direkt. 
 
Vi hann prata om hur vi vill leva våra liv, vad som är viktigt och vilka steg som krävs för att ta sig dit. Familjeliv och jobb är alltid ett ämne i viktiga samtal också. När jag får möjlighet att träffa en person som faktiskt tagit sig tid till att tänka över vilka prioriteringar som är viktiga i livet för att sedan följa upp det med konkreta förändringar blir jag inspirerad. 
 
För er som inte känner till Cajsa Rännar sedan tidigare så jobbar hon som frilansande journalist och chefredaktör på Friluftsfrämjandets magasin Friluftsliv. Det är en person med starka värderingar, en tydlig plan och som brinner för att göra friluftslivet tillgängligt för alla. Hon föreläser också, som att det andra inte vore nog. Det vill jag verkligen rekommendera, för det här är en person som har någonting viktigt och inspirerande att säga.
 
För min egen del är jag nöjd med att själv inte ha nöjt mig den här gången med att bli nyfiken, utan ta det ett steg längre för att lära mig lite mer. Ett viktigt samtal i kostym avklarat.

Läs hela inlägget »
Favoritböcker Favoritböcker

Kul att så många har hittat hit och återkommer. Jag gör det här för mitt stora nöjes skull. Vildmarksliv, utetid och att upptäcka naturen med barnen ger mig verkligen mycket och det nördar jag gärna ner mig i. 
 
Jag har förmånen att träffa många av er som besökt sidan irl och uppskattar all feedback. Det är jättekul. Den vanligaste frågan som jag får när någon kommenterar min hobby är ”Vad är Stubbologi egentligen?”. Det är en bra fråga och jag har faktiskt tänkt lite mer på det än att bara hitta på ett nickname. Jag behöver berätta en historia för att ge bakgrund och då får ni än en gång ursäkta om jag blir lite långrandig…igen.
 
I mitt jobb utgår vår rådgivning ofta från vad du som kund har för drömmar och mål, för att förstå dina behov och kunna ge råd som passar dig. Det gillar jag, för jag gillar att drömma och sätta mål själv. Ibland så når jag inte riktigt fram när det gäller privatlivet och mina drömmar. Jag gillar att fantisera, men vi är fyra i familjen och det innebär kompromissande på hög nivå. Jag tror också att det handlar om att gränsen mellan fantasier och drömmar med uppsatta mål flyter ihop. Jag ska försöka skilja på det nu.
 
När jag fantiserar, du vet på det där sättet utan gränser och verklighetsförankring så handlar det om att bo på en gård omgiven av skog, med djur och odling. I den fantasin kan jag och familjen leva av det jorden ger oss och vara självförsörjande. I fantasin är det någonting vackert, harmoniskt och problemfritt. Nu är det inte så att jag på något sätt jobbar för att hamna i den situationen om 10 år. Jag tror inte heller att verkligenheten i det fallet kan överträffa dikten så jag nöjer mig med att njuta av fantasin.
 
Min fantasi började nog ta form under en period när jag gick på högstadiet och gick jag in i en fas då jag läste väldigt mycket böcker. Jag bestämde mig för att läsa boken Utvandrarna av Vilhelm Moberg och blev helt tagen av berättelserna om livet med strävan för att överleva under knappa förhållanden. Jag tror i efterhand att igenkänningen från min egen pappas berättelser om sin uppväxt spelade in för att skapa en så stark upplevelse. 
 
Vid något tillfälle när vi var på besök hos min mormor som bodde i Hagfors pratade vi om boken och det fick henne att minas tillbaka. Vilka berättelser hon kunde berätta om ett helt annat liv, hämtade ur verkligheten. Hennes mamma hade haft jobb som piga på Mårbacka under några somrar och skött om sysslorna på gården. Detta var en fantastisk upptäckt som jag inte hade hört talas om tidigare. Det var som en direkt länk in i en värld avförfattare som jag beundrade. Konsekvensen blev att jag i princip bara läste böcker av proletärförfattarna och Selma Lagerlöf under några år. Ett något udda intresse för en tonåring, men en god grogrund för en fantasi som består.
 
Drömmar däremot är något som jag tänker mig är uppnåeliga och också bör eftersträvas eftersom det gör mig lycklig. Det är där Stubbologi kommer in, en slags fantasi light. Min dröm är ett liv närmare naturen. Högre frekvens på inslagen av frilufts- och vildmarksliv i min vardag. Inte det svarta eller vita, utan kombinationen.
 
Jag är svårt beroende av storstaden genom hela dess utbud av jobb, nöjen och det sociala livet. Min familj, framför allt min fru är snäppet värre med asfalten under fötterna som en snuttefilt. Åtminstone har det varit så. Min argumentationskampanj och våra erfarenheter av utflykter, skidsemestrar och fisketurer (nåja) de senaste åren har närt ett behov av mer av samma vara. För harmoni, och nu talar jag för mig själv, infinner sig ofta när jag får sitta på en stubbe i skogen. Så stubbologi är min filosofi. 

Läs hela inlägget »

För en tid sedan var jag på en kvällstur med min yngsta dotter som ibland behöver göra av med lite överskottsenergi innan läggning. Vi siktade på strandpromenaden och tog grusvägen längs skogsbrynet på vår väg dit. En bit på väg träffade vi på min stora dotters kompis och stannade för lite småprat. Han var tydligen på väg hem till en släkting som bor i närheten och det lät kul. Vid lite närmare eftertanke, kanske lite för kul så jag frågade om föräldrarna visste om var hen var på väg. ”Nej, jag är på rymmen blev svaret.” Jag såg till att föräldrarna fick kännedom om rymningen och förstörde sannolikt en storartad plan. Men det fick mig att fundera lite över livet i en småstad. 
 
Vilket öde för ett barn i upptäckarålder att inte hinna längre än 100 m hemifrån innan det är någon som känner igen dig och avbryter innan äventyret har börjat. Som förälder är det en av sakerna som vi uppskattar så mycket. Småstadens trygghet som innebär att våra döttrar är igenkända i byn och själva känner igen sig bidrar till en känsla av att lite mer kontroll över allt som finns att oroa sig för som förälder. Lite som gräddfil till en het chili. 
 
För barnen så förändras nog intrycket av småstaden från att i första hand bidra till trygghet i unga år till att begränsa friheten mer och mer. Jag kan själv tänka tillbaka på tonåren i Eskilstuna och hur de äventyr vi upplevde då skulle utspela sig i en småstad. Sannolikt skulle det inte gå att komma undan med att köra bil på grusvägarna om sommarnätterna i 15-årsålderna utan att ”alla” skulle känna till det och prata med mina föräldrar. Det gjorde det i Eskilstuna. 


Det är en stor skillnad på grannskap i en småstad och en större stad.  I lilla Sigtuna känner vi igen varandras bilar, vet vilka föräldrarna är till personalen på Ica och alla inrättningar vi besöker är vi stamkunder på. När vi bodde i Solna hälsade knappt grannar på varandra. I Stockholm där jag jobbar kämpar jag febrilt för att bli stamkund, för jag älskar bra service och att känna mig sedd. Lunch efter lunch besöker jag en restaurang som jag gillar med ett leende och hoppas på att få ett igenkännande leende och en glad kommentar om mina frekventa besök till svar. Istället möts jag om igen av en tom blick och ”vad vill du ha?”. 
 
Som kontrast minns jag ett tillfälle i byn när jag och barnen var på ett café som min fru ofta tar med dem till. Efter att ha busat med barnen lite vänder sig tjejen i kassan till mig och säger, ”Du får ursäkta mig. Jag känner dina barn, men jag vet faktiskt inte vad du heter…”. Jag presenterar mig och vi beställer. Dagen efter är jag förbi igen för att köpa bröd och möts av ”Hej Robert. Välkommen!” när jag kommer in genom dörren. Vilken talang! Snacka om en person som är på rätt plats. Men det säger också något om småstaden. Ingen verksamhet kan överleva utan att så många kunder som möjligt VILL komma tillbaka eftersom kundunderlaget är begränsat. 
 
Det leder mig till hur det är på mitt jobb. Känner alla kunder sig sedda och viktiga efter att ha haft kontakt med oss? Det finns nog lika många åsikter om som det finns kunder eftersom alla har olika preferenser om och erfarenheter av service. Det jag vet är att utan kunder har varken jag eller mina kollegor något jobb. Alltså finns det inte någonting viktigare för oss än att våra kunder blir så nöjda som möjligt med vår service, för att de ska VILJA komma tillbaka. Det går bara att åstadkomma till en viss nivå genom träning och arbetssätt tror jag. För att nå upp till den där känslan av ”Wow, jag är verkligen en viktig kund” så måste det till ett genuint intresse för andra människor och passion för det du gör. Det går inte att fejka. 
 
Jag tror att alla kan bli en framgångsrika inom något område under rätt förutsättningar. För att öka sannolikheten att hamna i den situationen är det en bra start att ha klart för sig vad min passion är. Sen tror jag att alla serviceyrken kan lära sig lite av livet i en småstad, oavsett hur kul det är att leva där som tonåring med dålig impulskontroll. När du är i Sigtuna, missa inte att besöka RC Chocolat som blivit utnämnt till Årets Café i Sverige 2017. Jag förstår varför.

Läs hela inlägget »

Så går jag där, timme efter timme och det finns ingenting som avbryter mina tankar. Bara ett nytt landskap som öppnar upp sig efter nästa krön. Distraktion kan kännas ganska befriande, ett sätt att skjuta bort det där som pockar på ibland från någon plats bak i huvudet. Men jag vet av erfarenhet att när jag tar mig tid för allt det där som inte känns så lockande också så blir det ganska bra.
 
En sak som dyker upp ibland är om jag inte borde byta jobb och göra någonting annat. Det känner nog dom flesta igen sig i. Det kommer alltid perioder när utmaningarna är flera och balansen rubbas i vardagen. En sak har jag lovat mig själv. Jag ska inte lägga mer tid på ett jobb som inte känns 100%, än min familj. Dessutom har jag ett ansvar som jag själv förväntar mig att jag gör helhjärtat. Utan hjärta blir det inte bra för mig och andra. 
 
Jag tänker på pappa också. Jag gör ofta det. Då tänker jag att det där med att ”det är viktigt och jobba hårt och göra sitt bästa” som jag fick lära mig inte var hela sanningen. Jag har alltid levt efter det, och ganska sent insåg jag att det också behövs någonting mer för att bli lycklig.  Det är uppenbart nu, men det var inte det tidigare. 
 
Så hur ska jag göra med jobbet egentligen? Bank är faktiskt inte min passion. Jag tycker inte det är sexigt. Det jag verkligen brinner för är människor och att få vara delaktig i att skapa en bättre värld. Känslan av att vara delaktig i framgång när det gäller att förverkliga drömmar och livsmål.
 
Det tar några dagar av funderingar för att prova alternativen. Om jag fick drömma helt fritt, vad skulle jag göra då? Det är den planen jag borde jobba mot. Jag hinner med att testa några olika möjligheter i mitt huvud och leva mig in i vad det skulle innebära och hur det skulle kännas.
 
Sen är det som att dricka den första koppen varmt kaffe efter en frostig natt i tältet när värmen sprider sig i kroppen. Trådarna börjar kopplas ihop igen och jag inser att jag närmar mig en lösning på vad jag ska göra.  När jag har bilden klar framför mig skrattar jag lite åt insikten. Jag har redan jobbet som jag drömmer om att få. Det finns inte någon bättre plattform än i en bank när det gäller att kombinera min kompetens med viljan att bidra till en bättre värld och förverkliga drömmar. 
 
Allt det där vet jag sedan tidigare, men ibland glömmer jag bort det. Det hör nog till när man är mitt i livet, att man glömmer sina prioritering och inte tar sig tid att fatta viktiga beslut. Det kändes riktigt bra när väckarklockan ringde första arbetsdagen efter vandringen. 
 
Varje år väljer jag om mitt jobb eller väljer att göra någonting annat. För mig är det viktigt att veta varför jag gör det jag gör och det är jag övertygad om innebär någonting positivt för mina kollegor och våra kunder också.

Läs hela inlägget »

På fjället träffar jag fantastisk spännande människor. Det handlar nog inte bara om att spännande människor vandrar utan också om att vi möts på neutral mark utan lika mycket förutfattade meningar.
 
I mitt jobb bär jag oftast kostym. Jag märker att jag får ett bemötande i privata kläder och ett annat i jobbkläder av folk jag inte känner. Lika mycket som jag uppskattar att bli behandlad som en prioriterad kund i vissa sammanhang, lika beklagligt är det när jag förstår att det handla om att vit + man + kostym ger mig fördelar på andras bekostnad. För jag är övertygad om att vi inte är så förslagna vid den typen av situationer då vi ställs inför en okänd människa och ska reagera på det vi möter. Snarare handlar det om att vi fattar omedvetna beslut utifrån förutfattade meningar, det vill säga arv och miljö.
 
Utöver att det är ett problem för samhället så får det också en negativ effekt för mig eftersom det begränsar mina möjligheter att bli den jag vill vara. Det är som att uniformen blir en fasad som är svår att ta sig innanför på något vis. Jag lär inte känna andra människor på djupet när jag har kostym. Jag tror att det beror både på hur jag begränsar mig själv och hur andras förutfattade meningar begränsar mig i livet i en stad.
 
Att mötas vid en fjällstuga efter en vandringsled är däremot någonting helt annat. Dels har alla olika varianter av friluftskläder och det går inte lika lätt att se vem som är arbetslös, läkare, bankman eller sjukskriven. Dessutom är det en speciell situation eftersom alla har liknande upplevelser att prata om efter en dag på fjället. Det är lätt att komma igång och de flesta är intresserade av att både dela med sig och ta del av andras erfarenheter. Jag sitter inte på fakta i den här frågan, men jag tror också att det öppna landskapet som får mig att fästa blicken längre bort än i staden, gör någonting uppe i huvudet för att stimulera kreativitet och djup.
 
Under min senaste vandring var det speciellt ett möte som jag kommer att bära med mig lång tid framöver och förhoppningsvis hjälper det mig att prioritera lite annorlunda.
 
Den tredje dagen på min väg mellan Abisko och Nikkaluokta var det riktigt skitväder hela dagen. Jag gick i motvind och regn i många timmar och dessutom var det några hundra meters stigning som gjorde det än mer utmanande. För mig är det inte just den typen av dagar som jag njuter av att vandra själv. Så efter lunch slog jag följe med en tjej som var på väg mot samma mål, Sälkastugorna. Vi kan kalla henne Stina och hon var på besök från Tyskland tillsammans med sin syster, men gick själv den där eftermiddagen.
 
Det var nog ett försök att bonda och söka kontakt som gjorde att jag beklagade mig över vädret och suckade en del. Stina var väsentligt sämre klädd än mig och gick i vanliga gymnastikskor över Tjäktjapasset. Hon sa något i stil med att ”Det är väl inte så farligt. Jag har varit med om värre än lite dåligt väder.” För mig som ofta kopplar det där med att människor har någonting mer än bara de uttalade orden att berätta så är vandring någonting väldigt bra. Det ger tid för saker att sjunka in, så en kvart senare kom jag på att be henne om att berätta mer.
 
Hennes historia slog mig som en klubba i huvudet. När hon var 14 år hade hon blivit plötsligt sjuk och det visade sig att det var cancer som börjat i en njure och spridit sig i kroppen. Under en lång period har hon gått igenom behandling för det, vilket var mycket värre än lite dåligt väder. Under den här tiden kom hon väldigt nära sin syster och de bestämde att göra en resa tillsammans när Stina blivit frisk igen. Nu hade hon fyllt 16 år och var tillräckligt frisk för att förverkliga drömmen om att vandra Kungsleden med sin syster.
 
Behållningen i detta var inte dramatiken med en ung människa som drabbats av en svår sjukdom, utan att få möta en ny människa och komma bortom artighetsfraser, där inte bakgrund, ålder, yrke och yttre spelar så stor roll. Det är något som händer alldeles för sällan under dagarna i Stockholm. Då möter jag mycket andra spännande människor som inspirerar mig, men på en annan nivå. Kanske går det att få in lite mer av fjällsamtalen i vardagen. Det skulle antagligen leda till någonting gott.

Läs hela inlägget »