SmallLogo

Det här är en kärleksförklaring. Det är lika bra att börja med det. Jag är glad för varje dag jag får vara med i mina tre rödhåriga tjejers gäng. Det kan kännas så ibland och jag fasar för var det tar vägen i tonåren, men väljer att njuta nu istället. 
 
När jag växte upp var min familj engagerade i en kyrka i Eskilstuna. Varje sommar var det olika läger för ungdomar som jag och mina vänner åkte till. Det var föräldrafritt på bortaplan och antagligen en känsla av lite trygghet för föräldrarna eftersom miljön kändes safe. Jo tjena. Det blev tillfällen för att testa mycket nytt, men också tillfällen för att lära känna nya människor från hela Sverige. 
 
Jag var 13-14 år när jag träffade på skönheten på bilden första gången. Förutom allt det uppenbara på bilden som gjorde att jag föll pladask så fanns det en hel del andra skäl att göra det…rent objektivt alltså. Hon var faktiskt ännu tuffare än på bilden. På det där sättet som både är lockande och lite skrämmande.  Jag tror att min uppfattning om den där tuffheten kom sig av hennes musikintresse, festivalbesökande och kompromisslösa vänsterorientering. Den kanske var mer stilmässig och musikorienterad än politisk, men fortfarande fascinerande. Själv lyssnade jag på Hubba bubba med Just D och då var Oasis och Cranberries sååå mycket coolare. 
 
Vi lärde i alla fall att känna varandra och höll kontakten även mellan sommarläger. Jag blev kär. Riktigt kär. Men jag vågade aldrig erkänna det. Hon var snäll mot mig och jag var glad för det, men jag fick aldrig riktigt något gensvar på mina tafatta försök till att få hålla hennes hand eller vad det nu kan ha varit för dröm jag hade. Vårt flitiga brevväxlande avtog ungefär i samband med den där gången då vi träffades i Stockholm och Linda tillsammans med sina kompisar stod på Sergels torg och sjöng Högervindar för att få ihop pengar till McDonalalds. Det handlade nog inte så mycket om bristen på pengar, utan mer om den där imagen som stentuff pop-tjej. Allting rann ut i sanden efter det.
 
Åren gick men längtan efter den rödhåriga tjejen bestod. Det var bara det att hon hade hamnat i ett fack så långt bak i huvudet att jag förväxlade längtan efter henne med längtan efter rött hår. Jag tog körkort, krockade bilen med ett träd, tog studenten, spenderade ett halvår i Nice, pluggade på Stockholms Universitet, blev utbränd, flyttade till Umeå, flyttade till Uppsala, tillbaka till Stockholm. Det var ett flackande runt, runt och upp och ner, till den dagen då det plingade till i Facebook och jag hade fått ett nytt meddelande från Linda, tjejen med rött hår. ”Är du den Robert” stod det, och det var jag. 
 
Det var 14 år senare och det var som att börja om. Hon bodde i Göteborg och jag i Stockholm men genom mitt jobb spenderade jag en del tid i hennes nya hemstad. Vi lärde känna varandra på nytt och det tog tid att lirka upp hennes hjärta den här gången också, men det gick i alla fall.
 
Fortfarande är Linda den coolaste tjejen jag känner, men hon har fått konkurrens av våra två lika rödhåriga döttrar. Det där med att temperamentet sitter i håret skriver jag under på, men även mod och styrka. Jag är ert största fan.

Läs hela inlägget »

Jag har några få riktigt goda vänner, men en ligger mig extra varmt om hjärtat. Vi spenderar nästan all vaken tid tillsammans, men de senaste dagarna har jag umgåtts väldigt lite med henne. Imorgon har vi bestämt oss för att ta farväl för gott. Det är dags att gå vidare på varsitt håll nu. Det känns INTE bra, men det är dags. Farväl Snus.
 
Det är sjukt jag vet om det, men det är så det känns. Jag minns första gången jag provade tobak och var 11 år. Det var äldre kompisar som bjöd på gul Blend i en skogsdunge. Det var någonting speciellt med den där skogsdungen i anslutning till Trumpetvägen där jag växte upp. Så många upptäckter gjordes där för första gången. Efter den där första cigaretten fick jag så dåligt samvete att jag berättade för pappa och storgrät. Jag skulle aldrig göra om det igen.
 
Jag har snusat sedan jag var 14-15 år. För någon som inte är beroende av tobak förstår jag att det låter absurt. Men jag vet också att många känner precis som jag. Snus är en vän som alltid finns där, på riktigt ett sällskap som har varit med i med och motgång. Vänner som har slutat snusa har sagt till mig att de inte rekommenderar det till någon annan. Andra har sagt, efter 15 år fria från snus, att man fortfarande saknar det varje dag. 
 
Ändå har jag bestämt mig att det är dags nu. Vi två har kommit till den punkten då vi begränsar varandras utveckling mer än vad vil hjälper varandra att växa. Jag vill förverkliga mina egna drömmar och behöver min frihet då. Det gör ont, för kärleken är fortfarande stark och jag känner att jag förlorar en liten del av mig själv. Men jag har bestämt mig. Så det här blir den sista snusen och imorgon börjar jag mitt nya liv. 
 
Någon kanske tvivlar på att vi kan leva utan varandra, men jag ska visa er att jag är stark. Min plan har sett ut så här:
 
Jag har snusat 1-1,5 dosor per dag. I tisdags gick jag ner till en snus var fjärde timme. Efter tre dagar ersätter jag snus med nikotinfritt snus var fjärde timme i tre dagar. Inga plåster, tuggummin eller fusk med snus någon gång ibland. Det startar imorgon. Efter tre dagar med nikotinfritt snus tar jag bort det med. Klart! Hur det kommer att gå? Jag håller er uppdaterade.

Läs hela inlägget »

Min passion är människor och det blir aldrig tråkigt att på riktigt lära känna nya människor på riktigt. Jag skrev om de riktiga samtalen som man har vid lägerelden på en vandring med människor som man kanske mött för första gången. Tänk om man kunde få in mer av det i vardagen. Hur svårt kan det vara? Så jag gjorde slag i saken förra veckan.
 
Personligen beundrar jag människor som inte bara drömmer utan vågar satsa för att vinna och ibland lyckas med att nå målet. Det är det som krävs för att bli framgångsrik entreprenör eller göra skillnad och bli en förebild. Åtminstone väcker det min beundran och den typen av personer träffar jag ofta på i mitt jobb, vilket är fantastiskt inspirerande. Privat möter jag ibland männsikor som väcker min nyfikenhet, men har inte varit så bra på att ta det vidare. 
 
På temat drömmar så är min tanke att oftare aktivt försätta mig själv i situationer där de riktiga samtalen uppstår och då måste jag också våga för att vinna. Under en tid har jag utvecklat en nyfikenhet på Cajsa Rännar som jag följt i sociala medier och vars texter jag läst och inspirerats av. Henne skulle jag vilja träff!  Sagt och gjort. Jag tog kontakt och i fredags åt vi en lunch och hade ett samtal som jag är glad över att det har ägt rum. Tänk att ett första samtal med en ny bekantskap kan bli så intressant direkt. 
 
Vi hann prata om hur vi vill leva våra liv, vad som är viktigt och vilka steg som krävs för att ta sig dit. Familjeliv och jobb är alltid ett ämne i viktiga samtal också. När jag får möjlighet att träffa en person som faktiskt tagit sig tid till att tänka över vilka prioriteringar som är viktiga i livet för att sedan följa upp det med konkreta förändringar blir jag inspirerad. 
 
För er som inte känner till Cajsa Rännar sedan tidigare så jobbar hon som frilansande journalist och chefredaktör på Friluftsfrämjandets magasin Friluftsliv. Det är en person med starka värderingar, en tydlig plan och som brinner för att göra friluftslivet tillgängligt för alla. Hon föreläser också, som att det andra inte vore nog. Det vill jag verkligen rekommendera, för det här är en person som har någonting viktigt och inspirerande att säga.
 
För min egen del är jag nöjd med att själv inte ha nöjt mig den här gången med att bli nyfiken, utan ta det ett steg längre för att lära mig lite mer. Ett viktigt samtal i kostym avklarat.

Läs hela inlägget »
Favoritböcker Favoritböcker

Kul att så många har hittat hit och återkommer. Jag gör det här för mitt stora nöjes skull. Vildmarksliv, utetid och att upptäcka naturen med barnen ger mig verkligen mycket och det nördar jag gärna ner mig i. 
 
Jag har förmånen att träffa många av er som besökt sidan irl och uppskattar all feedback. Det är jättekul. Den vanligaste frågan som jag får när någon kommenterar min hobby är ”Vad är Stubbologi egentligen?”. Det är en bra fråga och jag har faktiskt tänkt lite mer på det än att bara hitta på ett nickname. Jag behöver berätta en historia för att ge bakgrund och då får ni än en gång ursäkta om jag blir lite långrandig…igen.
 
I mitt jobb utgår vår rådgivning ofta från vad du som kund har för drömmar och mål, för att förstå dina behov och kunna ge råd som passar dig. Det gillar jag, för jag gillar att drömma och sätta mål själv. Ibland så når jag inte riktigt fram när det gäller privatlivet och mina drömmar. Jag gillar att fantisera, men vi är fyra i familjen och det innebär kompromissande på hög nivå. Jag tror också att det handlar om att gränsen mellan fantasier och drömmar med uppsatta mål flyter ihop. Jag ska försöka skilja på det nu.
 
När jag fantiserar, du vet på det där sättet utan gränser och verklighetsförankring så handlar det om att bo på en gård omgiven av skog, med djur och odling. I den fantasin kan jag och familjen leva av det jorden ger oss och vara självförsörjande. I fantasin är det någonting vackert, harmoniskt och problemfritt. Nu är det inte så att jag på något sätt jobbar för att hamna i den situationen om 10 år. Jag tror inte heller att verkligenheten i det fallet kan överträffa dikten så jag nöjer mig med att njuta av fantasin.
 
Min fantasi började nog ta form under en period när jag gick på högstadiet och gick jag in i en fas då jag läste väldigt mycket böcker. Jag bestämde mig för att läsa boken Utvandrarna av Vilhelm Moberg och blev helt tagen av berättelserna om livet med strävan för att överleva under knappa förhållanden. Jag tror i efterhand att igenkänningen från min egen pappas berättelser om sin uppväxt spelade in för att skapa en så stark upplevelse. 
 
Vid något tillfälle när vi var på besök hos min mormor som bodde i Hagfors pratade vi om boken och det fick henne att minas tillbaka. Vilka berättelser hon kunde berätta om ett helt annat liv, hämtade ur verkligheten. Hennes mamma hade haft jobb som piga på Mårbacka under några somrar och skött om sysslorna på gården. Detta var en fantastisk upptäckt som jag inte hade hört talas om tidigare. Det var som en direkt länk in i en värld avförfattare som jag beundrade. Konsekvensen blev att jag i princip bara läste böcker av proletärförfattarna och Selma Lagerlöf under några år. Ett något udda intresse för en tonåring, men en god grogrund för en fantasi som består.
 
Drömmar däremot är något som jag tänker mig är uppnåeliga och också bör eftersträvas eftersom det gör mig lycklig. Det är där Stubbologi kommer in, en slags fantasi light. Min dröm är ett liv närmare naturen. Högre frekvens på inslagen av frilufts- och vildmarksliv i min vardag. Inte det svarta eller vita, utan kombinationen.
 
Jag är svårt beroende av storstaden genom hela dess utbud av jobb, nöjen och det sociala livet. Min familj, framför allt min fru är snäppet värre med asfalten under fötterna som en snuttefilt. Åtminstone har det varit så. Min argumentationskampanj och våra erfarenheter av utflykter, skidsemestrar och fisketurer (nåja) de senaste åren har närt ett behov av mer av samma vara. För harmoni, och nu talar jag för mig själv, infinner sig ofta när jag får sitta på en stubbe i skogen. Så stubbologi är min filosofi. 

Läs hela inlägget »

För en tid sedan var jag på en kvällstur med min yngsta dotter som ibland behöver göra av med lite överskottsenergi innan läggning. Vi siktade på strandpromenaden och tog grusvägen längs skogsbrynet på vår väg dit. En bit på väg träffade vi på min stora dotters kompis och stannade för lite småprat. Han var tydligen på väg hem till en släkting som bor i närheten och det lät kul. Vid lite närmare eftertanke, kanske lite för kul så jag frågade om föräldrarna visste om var hen var på väg. ”Nej, jag är på rymmen blev svaret.” Jag såg till att föräldrarna fick kännedom om rymningen och förstörde sannolikt en storartad plan. Men det fick mig att fundera lite över livet i en småstad. 
 
Vilket öde för ett barn i upptäckarålder att inte hinna längre än 100 m hemifrån innan det är någon som känner igen dig och avbryter innan äventyret har börjat. Som förälder är det en av sakerna som vi uppskattar så mycket. Småstadens trygghet som innebär att våra döttrar är igenkända i byn och själva känner igen sig bidrar till en känsla av att lite mer kontroll över allt som finns att oroa sig för som förälder. Lite som gräddfil till en het chili. 
 
För barnen så förändras nog intrycket av småstaden från att i första hand bidra till trygghet i unga år till att begränsa friheten mer och mer. Jag kan själv tänka tillbaka på tonåren i Eskilstuna och hur de äventyr vi upplevde då skulle utspela sig i en småstad. Sannolikt skulle det inte gå att komma undan med att köra bil på grusvägarna om sommarnätterna i 15-årsålderna utan att ”alla” skulle känna till det och prata med mina föräldrar. Det gjorde det i Eskilstuna. 


Det är en stor skillnad på grannskap i en småstad och en större stad.  I lilla Sigtuna känner vi igen varandras bilar, vet vilka föräldrarna är till personalen på Ica och alla inrättningar vi besöker är vi stamkunder på. När vi bodde i Solna hälsade knappt grannar på varandra. I Stockholm där jag jobbar kämpar jag febrilt för att bli stamkund, för jag älskar bra service och att känna mig sedd. Lunch efter lunch besöker jag en restaurang som jag gillar med ett leende och hoppas på att få ett igenkännande leende och en glad kommentar om mina frekventa besök till svar. Istället möts jag om igen av en tom blick och ”vad vill du ha?”. 
 
Som kontrast minns jag ett tillfälle i byn när jag och barnen var på ett café som min fru ofta tar med dem till. Efter att ha busat med barnen lite vänder sig tjejen i kassan till mig och säger, ”Du får ursäkta mig. Jag känner dina barn, men jag vet faktiskt inte vad du heter…”. Jag presenterar mig och vi beställer. Dagen efter är jag förbi igen för att köpa bröd och möts av ”Hej Robert. Välkommen!” när jag kommer in genom dörren. Vilken talang! Snacka om en person som är på rätt plats. Men det säger också något om småstaden. Ingen verksamhet kan överleva utan att så många kunder som möjligt VILL komma tillbaka eftersom kundunderlaget är begränsat. 
 
Det leder mig till hur det är på mitt jobb. Känner alla kunder sig sedda och viktiga efter att ha haft kontakt med oss? Det finns nog lika många åsikter om som det finns kunder eftersom alla har olika preferenser om och erfarenheter av service. Det jag vet är att utan kunder har varken jag eller mina kollegor något jobb. Alltså finns det inte någonting viktigare för oss än att våra kunder blir så nöjda som möjligt med vår service, för att de ska VILJA komma tillbaka. Det går bara att åstadkomma till en viss nivå genom träning och arbetssätt tror jag. För att nå upp till den där känslan av ”Wow, jag är verkligen en viktig kund” så måste det till ett genuint intresse för andra människor och passion för det du gör. Det går inte att fejka. 
 
Jag tror att alla kan bli en framgångsrika inom något område under rätt förutsättningar. För att öka sannolikheten att hamna i den situationen är det en bra start att ha klart för sig vad min passion är. Sen tror jag att alla serviceyrken kan lära sig lite av livet i en småstad, oavsett hur kul det är att leva där som tonåring med dålig impulskontroll. När du är i Sigtuna, missa inte att besöka RC Chocolat som blivit utnämnt till Årets Café i Sverige 2017. Jag förstår varför.

Läs hela inlägget »

Så går jag där, timme efter timme och det finns ingenting som avbryter mina tankar. Bara ett nytt landskap som öppnar upp sig efter nästa krön. Distraktion kan kännas ganska befriande, ett sätt att skjuta bort det där som pockar på ibland från någon plats bak i huvudet. Men jag vet av erfarenhet att när jag tar mig tid för allt det där som inte känns så lockande också så blir det ganska bra.
 
En sak som dyker upp ibland är om jag inte borde byta jobb och göra någonting annat. Det känner nog dom flesta igen sig i. Det kommer alltid perioder när utmaningarna är flera och balansen rubbas i vardagen. En sak har jag lovat mig själv. Jag ska inte lägga mer tid på ett jobb som inte känns 100%, än min familj. Dessutom har jag ett ansvar som jag själv förväntar mig att jag gör helhjärtat. Utan hjärta blir det inte bra för mig och andra. 
 
Jag tänker på pappa också. Jag gör ofta det. Då tänker jag att det där med att ”det är viktigt och jobba hårt och göra sitt bästa” som jag fick lära mig inte var hela sanningen. Jag har alltid levt efter det, och ganska sent insåg jag att det också behövs någonting mer för att bli lycklig.  Det är uppenbart nu, men det var inte det tidigare. 
 
Så hur ska jag göra med jobbet egentligen? Bank är faktiskt inte min passion. Jag tycker inte det är sexigt. Det jag verkligen brinner för är människor och att få vara delaktig i att skapa en bättre värld. Känslan av att vara delaktig i framgång när det gäller att förverkliga drömmar och livsmål.
 
Det tar några dagar av funderingar för att prova alternativen. Om jag fick drömma helt fritt, vad skulle jag göra då? Det är den planen jag borde jobba mot. Jag hinner med att testa några olika möjligheter i mitt huvud och leva mig in i vad det skulle innebära och hur det skulle kännas.
 
Sen är det som att dricka den första koppen varmt kaffe efter en frostig natt i tältet när värmen sprider sig i kroppen. Trådarna börjar kopplas ihop igen och jag inser att jag närmar mig en lösning på vad jag ska göra.  När jag har bilden klar framför mig skrattar jag lite åt insikten. Jag har redan jobbet som jag drömmer om att få. Det finns inte någon bättre plattform än i en bank när det gäller att kombinera min kompetens med viljan att bidra till en bättre värld och förverkliga drömmar. 
 
Allt det där vet jag sedan tidigare, men ibland glömmer jag bort det. Det hör nog till när man är mitt i livet, att man glömmer sina prioritering och inte tar sig tid att fatta viktiga beslut. Det kändes riktigt bra när väckarklockan ringde första arbetsdagen efter vandringen. 
 
Varje år väljer jag om mitt jobb eller väljer att göra någonting annat. För mig är det viktigt att veta varför jag gör det jag gör och det är jag övertygad om innebär någonting positivt för mina kollegor och våra kunder också.

Läs hela inlägget »

På fjället träffar jag fantastisk spännande människor. Det handlar nog inte bara om att spännande människor vandrar utan också om att vi möts på neutral mark utan lika mycket förutfattade meningar.
 
I mitt jobb bär jag oftast kostym. Jag märker att jag får ett bemötande i privata kläder och ett annat i jobbkläder av folk jag inte känner. Lika mycket som jag uppskattar att bli behandlad som en prioriterad kund i vissa sammanhang, lika beklagligt är det när jag förstår att det handla om att vit + man + kostym ger mig fördelar på andras bekostnad. För jag är övertygad om att vi inte är så förslagna vid den typen av situationer då vi ställs inför en okänd människa och ska reagera på det vi möter. Snarare handlar det om att vi fattar omedvetna beslut utifrån förutfattade meningar, det vill säga arv och miljö.
 
Utöver att det är ett problem för samhället så får det också en negativ effekt för mig eftersom det begränsar mina möjligheter att bli den jag vill vara. Det är som att uniformen blir en fasad som är svår att ta sig innanför på något vis. Jag lär inte känna andra människor på djupet när jag har kostym. Jag tror att det beror både på hur jag begränsar mig själv och hur andras förutfattade meningar begränsar mig i livet i en stad.
 
Att mötas vid en fjällstuga efter en vandringsled är däremot någonting helt annat. Dels har alla olika varianter av friluftskläder och det går inte lika lätt att se vem som är arbetslös, läkare, bankman eller sjukskriven. Dessutom är det en speciell situation eftersom alla har liknande upplevelser att prata om efter en dag på fjället. Det är lätt att komma igång och de flesta är intresserade av att både dela med sig och ta del av andras erfarenheter. Jag sitter inte på fakta i den här frågan, men jag tror också att det öppna landskapet som får mig att fästa blicken längre bort än i staden, gör någonting uppe i huvudet för att stimulera kreativitet och djup.
 
Under min senaste vandring var det speciellt ett möte som jag kommer att bära med mig lång tid framöver och förhoppningsvis hjälper det mig att prioritera lite annorlunda.
 
Den tredje dagen på min väg mellan Abisko och Nikkaluokta var det riktigt skitväder hela dagen. Jag gick i motvind och regn i många timmar och dessutom var det några hundra meters stigning som gjorde det än mer utmanande. För mig är det inte just den typen av dagar som jag njuter av att vandra själv. Så efter lunch slog jag följe med en tjej som var på väg mot samma mål, Sälkastugorna. Vi kan kalla henne Stina och hon var på besök från Tyskland tillsammans med sin syster, men gick själv den där eftermiddagen.
 
Det var nog ett försök att bonda och söka kontakt som gjorde att jag beklagade mig över vädret och suckade en del. Stina var väsentligt sämre klädd än mig och gick i vanliga gymnastikskor över Tjäktjapasset. Hon sa något i stil med att ”Det är väl inte så farligt. Jag har varit med om värre än lite dåligt väder.” För mig som ofta kopplar det där med att människor har någonting mer än bara de uttalade orden att berätta så är vandring någonting väldigt bra. Det ger tid för saker att sjunka in, så en kvart senare kom jag på att be henne om att berätta mer.
 
Hennes historia slog mig som en klubba i huvudet. När hon var 14 år hade hon blivit plötsligt sjuk och det visade sig att det var cancer som börjat i en njure och spridit sig i kroppen. Under en lång period har hon gått igenom behandling för det, vilket var mycket värre än lite dåligt väder. Under den här tiden kom hon väldigt nära sin syster och de bestämde att göra en resa tillsammans när Stina blivit frisk igen. Nu hade hon fyllt 16 år och var tillräckligt frisk för att förverkliga drömmen om att vandra Kungsleden med sin syster.
 
Behållningen i detta var inte dramatiken med en ung människa som drabbats av en svår sjukdom, utan att få möta en ny människa och komma bortom artighetsfraser, där inte bakgrund, ålder, yrke och yttre spelar så stor roll. Det är något som händer alldeles för sällan under dagarna i Stockholm. Då möter jag mycket andra spännande människor som inspirerar mig, men på en annan nivå. Kanske går det att få in lite mer av fjällsamtalen i vardagen. Det skulle antagligen leda till någonting gott.

Läs hela inlägget »

På en stubbe i skogen, eller med en kåsa kaffe och utsikt från fjället. Det är då jag riktigt njuter av att bara vara. Vardagens måsten och allt annat som stör när det kommer till att leva nu, klarar jag då att pausa för att njuta. För vissa kanske det låter fånigt, men jag tror att många känner igen sig också. Om inte i skogen eller på fjället, så under träningen, i lek med barnen eller i sommarstugan.

Jag tror att det är viktigt eller VET att det är viktigt. Åtminstone för mig. Jag har en fantastisk familj och en inspirerande jobb. Jag älskar båda och båda berikar mitt liv. Men i ärlighetens namn så blir kurvan för utvecklingen lätt en loop eller åtminstone avtagande om jag inte prioriterar mig själv och ser till att jag har tillräckligt med tid för reflektion. Familjen som jag älskar och ett jobb som är fantastiskt, i kombination med tid för mig själv blir magiskt. Då blir utvecklingskurvan en trappa istället, där jag tar ett steg uppåt och lite lyckligare för varje steg. Jag är naiv när det kommer till att se positivt på saker ibland och det tycker jag är skönt.  

Nu tror jag inte att fjällvandring eller antalet timmar spenderade i skogen gör alla människor lyckliga eller är meningen med livet på något sätt. Det är bara det intresse som jag har och har lärt mig funkar bra med dom övriga pusselbitarna i mitt liv. Därför har jag ägnat en stund åt att fundera på var intresset kommer ifrån egentligen. 

Utan att bli för långrandig så har jag vuxit upp i en stad, men så länge jag kan minnas haft intresse för naturen. Jag har byggt kojor i skogen med barnen i området där jag bodde som barn. Vi byggde och byggde, för att vara redo när den tänkta motståndaren skulle dyka upp. Samlade kottar och gjorde oss redo. Fienden kom aldrig. Men kul hade vi. Jag var med i mulle och scouterna och ville verkligen lära mig hur jag kan klara mig i vildmarken. Det var ett äventyr och med en rejäl portion fantasi blev överlevnadsleken på allvar och viktig för mig. Intresset har kommit och gått. Jag kommer ihåg att vi var några kompisar som till och med startade en studiecirkel på mellanstadiet som gick ut på att läsa böcker om djur och natur för att sen presentera för varandra. Extremt nördigt, med både kommunalt föreningsstöd och uppsatser som vi skrev. Undrar var dom finns nu.

Men varför har det då blivit så att det här intresset har återkommit till mig i perioder i livet? Även nu när jag de senaste åren har börjat fjällvandra så har det snabbt blivit någonting som jag i perioder går helt upp i. 

Poletten slank ner på min senaste tur på Kungsleden då jag spenderade många timmar och tänkte på min pappa. Det blir lätt så att tankarna ägnas åt prioriteringar i livet förr eller senare och då är familjen ett återkommande ämne för mig. När jag växte upp var min pappa en stor förebild för mig, och det är han fortfarande. Jag älskade att följa med honom till jobbet och att få vara en del i hans vardag. Det har garanterat påverkat vem jag har blivit som person i väldigt stor utsträckning. Jag fick lära mig att "det är viktigt att göra sitt bästa och jobba hårt". Jag har sett hur han har slitit för att göra skillnad. Det har fått mig att betrakta "kämpandet" som någonting vackert och det är nog därför jag i vissa avseende aldrig blir nöjd. 

Som i så många andra sammanhang så är det historieberättande som klistrar sig fast i minnet och gör skillnad. Sjutusensexhundrafemtionio gånger har min pappa berättat historien om när han i sin egen barndom, 13 år gammal, i perioder bodde i en koja i skogen och hjälpte sin pappa att barka timmer i Harads några mil inåt landet från Boden. Jag vill minnas att han fick 25 öre för varje barkad timmerstock. Han hade till och med kvar noteringshäftet där han förde bok över barkade stockar. Det lät som ett hårt liv och en fattig tillvaro. Jag minns också barkbrödet som han berättade att familjen bakade när mjölet inte räckte till och att han fick gå ut för att hämta björkris till egen rygg, men aldrig användes. Dom där historierna minns jag bättre än alla böcker av Astrid LIndgren och känslorna som dyker upp när jag tänker tillbaka på dom är inte mörka på något sätt. Visst var förhållandena som han beskrev fattiga och grå. Men för mig så är bilderna som jag ser snarare ett äventyr och en spännande fantasivärld.

Jag spenderar en del tid i skogen eller på fjället. Ibland själv och ibland med mina barn. Då tänker jag ibland på vilka historier jag berättar för mina egna barn och varför jag gör det. Antagligen kommer mina berättelser att forma deras personliga utveckling så som min pappas historier har gjort. Det är någonting som inte jag skulle ha kommit på under resan med pendeltåget in till Stockholm eller när jag ligger i sängen och kollar på Netflix. Tack fjället och tack pappa.

Läs hela inlägget »

Det här är en kärleksförklaring. Det är lika bra att börja med det. Jag är glad för varje dag jag får vara med i mina tre rödhåriga tjejers gäng. Det kan kännas så ibland och jag fasar för var det tar vägen i tonåren, men väljer att njuta nu istället. 
 
När jag växte upp var min familj engagerade i en kyrka i Eskilstuna. Varje sommar var det olika läger för ungdomar som jag och mina vänner åkte till. Det var föräldrafritt på bortaplan och antagligen en känsla av lite trygghet för föräldrarna eftersom miljön kändes safe. Jo tjena. Det blev tillfällen för att testa mycket nytt, men också tillfällen för att lära känna nya människor från hela Sverige. 
 
Jag var 13-14 år när jag träffade på skönheten på bilden första gången. Förutom allt det uppenbara på bilden som gjorde att jag föll pladask så fanns det en hel del andra skäl att göra det…rent objektivt alltså. Hon var faktiskt ännu tuffare än på bilden. På det där sättet som både är lockande och lite skrämmande.  Jag tror att min uppfattning om den där tuffheten kom sig av hennes musikintresse, festivalbesökande och kompromisslösa vänsterorientering. Den kanske var mer stilmässig och musikorienterad än politisk, men fortfarande fascinerande. Själv lyssnade jag på Hubba bubba med Just D och då var Oasis och Cranberries sååå mycket coolare. 
 
Vi lärde i alla fall att känna varandra och höll kontakten även mellan sommarläger. Jag blev kär. Riktigt kär. Men jag vågade aldrig erkänna det. Hon var snäll mot mig och jag var glad för det, men jag fick aldrig riktigt något gensvar på mina tafatta försök till att få hålla hennes hand eller vad det nu kan ha varit för dröm jag hade. Vårt flitiga brevväxlande avtog ungefär i samband med den där gången då vi träffades i Stockholm och Linda tillsammans med sina kompisar stod på Sergels torg och sjöng Högervindar för att få ihop pengar till McDonalalds. Det handlade nog inte så mycket om bristen på pengar, utan mer om den där imagen som stentuff pop-tjej. Allting rann ut i sanden efter det.
 
Åren gick men längtan efter den rödhåriga tjejen bestod. Det var bara det att hon hade hamnat i ett fack så långt bak i huvudet att jag förväxlade längtan efter henne med längtan efter rött hår. Jag tog körkort, krockade bilen med ett träd, tog studenten, spenderade ett halvår i Nice, pluggade på Stockholms Universitet, blev utbränd, flyttade till Umeå, flyttade till Uppsala, tillbaka till Stockholm. Det var ett flackande runt, runt och upp och ner, till den dagen då det plingade till i Facebook och jag hade fått ett nytt meddelande från Linda, tjejen med rött hår. ”Är du den Robert” stod det, och det var jag. 
 
Det var 14 år senare och det var som att börja om. Hon bodde i Göteborg och jag i Stockholm men genom mitt jobb spenderade jag en del tid i hennes nya hemstad. Vi lärde känna varandra på nytt och det tog tid att lirka upp hennes hjärta den här gången också, men det gick i alla fall.
 
Fortfarande är Linda den coolaste tjejen jag känner, men hon har fått konkurrens av våra två lika rödhåriga döttrar. Det där med att temperamentet sitter i håret skriver jag under på, men även mod och styrka. Jag är ert största fan.

Läs hela inlägget »

Jag har några få riktigt goda vänner, men en ligger mig extra varmt om hjärtat. Vi spenderar nästan all vaken tid tillsammans, men de senaste dagarna har jag umgåtts väldigt lite med henne. Imorgon har vi bestämt oss för att ta farväl för gott. Det är dags att gå vidare på varsitt håll nu. Det känns INTE bra, men det är dags. Farväl Snus.
 
Det är sjukt jag vet om det, men det är så det känns. Jag minns första gången jag provade tobak och var 11 år. Det var äldre kompisar som bjöd på gul Blend i en skogsdunge. Det var någonting speciellt med den där skogsdungen i anslutning till Trumpetvägen där jag växte upp. Så många upptäckter gjordes där för första gången. Efter den där första cigaretten fick jag så dåligt samvete att jag berättade för pappa och storgrät. Jag skulle aldrig göra om det igen.
 
Jag har snusat sedan jag var 14-15 år. För någon som inte är beroende av tobak förstår jag att det låter absurt. Men jag vet också att många känner precis som jag. Snus är en vän som alltid finns där, på riktigt ett sällskap som har varit med i med och motgång. Vänner som har slutat snusa har sagt till mig att de inte rekommenderar det till någon annan. Andra har sagt, efter 15 år fria från snus, att man fortfarande saknar det varje dag. 
 
Ändå har jag bestämt mig att det är dags nu. Vi två har kommit till den punkten då vi begränsar varandras utveckling mer än vad vil hjälper varandra att växa. Jag vill förverkliga mina egna drömmar och behöver min frihet då. Det gör ont, för kärleken är fortfarande stark och jag känner att jag förlorar en liten del av mig själv. Men jag har bestämt mig. Så det här blir den sista snusen och imorgon börjar jag mitt nya liv. 
 
Någon kanske tvivlar på att vi kan leva utan varandra, men jag ska visa er att jag är stark. Min plan har sett ut så här:
 
Jag har snusat 1-1,5 dosor per dag. I tisdags gick jag ner till en snus var fjärde timme. Efter tre dagar ersätter jag snus med nikotinfritt snus var fjärde timme i tre dagar. Inga plåster, tuggummin eller fusk med snus någon gång ibland. Det startar imorgon. Efter tre dagar med nikotinfritt snus tar jag bort det med. Klart! Hur det kommer att gå? Jag håller er uppdaterade.

Läs hela inlägget »

Min passion är människor och det blir aldrig tråkigt att på riktigt lära känna nya människor på riktigt. Jag skrev om de riktiga samtalen som man har vid lägerelden på en vandring med människor som man kanske mött för första gången. Tänk om man kunde få in mer av det i vardagen. Hur svårt kan det vara? Så jag gjorde slag i saken förra veckan.
 
Personligen beundrar jag människor som inte bara drömmer utan vågar satsa för att vinna och ibland lyckas med att nå målet. Det är det som krävs för att bli framgångsrik entreprenör eller göra skillnad och bli en förebild. Åtminstone väcker det min beundran och den typen av personer träffar jag ofta på i mitt jobb, vilket är fantastiskt inspirerande. Privat möter jag ibland männsikor som väcker min nyfikenhet, men har inte varit så bra på att ta det vidare. 
 
På temat drömmar så är min tanke att oftare aktivt försätta mig själv i situationer där de riktiga samtalen uppstår och då måste jag också våga för att vinna. Under en tid har jag utvecklat en nyfikenhet på Cajsa Rännar som jag följt i sociala medier och vars texter jag läst och inspirerats av. Henne skulle jag vilja träff!  Sagt och gjort. Jag tog kontakt och i fredags åt vi en lunch och hade ett samtal som jag är glad över att det har ägt rum. Tänk att ett första samtal med en ny bekantskap kan bli så intressant direkt. 
 
Vi hann prata om hur vi vill leva våra liv, vad som är viktigt och vilka steg som krävs för att ta sig dit. Familjeliv och jobb är alltid ett ämne i viktiga samtal också. När jag får möjlighet att träffa en person som faktiskt tagit sig tid till att tänka över vilka prioriteringar som är viktiga i livet för att sedan följa upp det med konkreta förändringar blir jag inspirerad. 
 
För er som inte känner till Cajsa Rännar sedan tidigare så jobbar hon som frilansande journalist och chefredaktör på Friluftsfrämjandets magasin Friluftsliv. Det är en person med starka värderingar, en tydlig plan och som brinner för att göra friluftslivet tillgängligt för alla. Hon föreläser också, som att det andra inte vore nog. Det vill jag verkligen rekommendera, för det här är en person som har någonting viktigt och inspirerande att säga.
 
För min egen del är jag nöjd med att själv inte ha nöjt mig den här gången med att bli nyfiken, utan ta det ett steg längre för att lära mig lite mer. Ett viktigt samtal i kostym avklarat.

Läs hela inlägget »
Favoritböcker Favoritböcker

Kul att så många har hittat hit och återkommer. Jag gör det här för mitt stora nöjes skull. Vildmarksliv, utetid och att upptäcka naturen med barnen ger mig verkligen mycket och det nördar jag gärna ner mig i. 
 
Jag har förmånen att träffa många av er som besökt sidan irl och uppskattar all feedback. Det är jättekul. Den vanligaste frågan som jag får när någon kommenterar min hobby är ”Vad är Stubbologi egentligen?”. Det är en bra fråga och jag har faktiskt tänkt lite mer på det än att bara hitta på ett nickname. Jag behöver berätta en historia för att ge bakgrund och då får ni än en gång ursäkta om jag blir lite långrandig…igen.
 
I mitt jobb utgår vår rådgivning ofta från vad du som kund har för drömmar och mål, för att förstå dina behov och kunna ge råd som passar dig. Det gillar jag, för jag gillar att drömma och sätta mål själv. Ibland så når jag inte riktigt fram när det gäller privatlivet och mina drömmar. Jag gillar att fantisera, men vi är fyra i familjen och det innebär kompromissande på hög nivå. Jag tror också att det handlar om att gränsen mellan fantasier och drömmar med uppsatta mål flyter ihop. Jag ska försöka skilja på det nu.
 
När jag fantiserar, du vet på det där sättet utan gränser och verklighetsförankring så handlar det om att bo på en gård omgiven av skog, med djur och odling. I den fantasin kan jag och familjen leva av det jorden ger oss och vara självförsörjande. I fantasin är det någonting vackert, harmoniskt och problemfritt. Nu är det inte så att jag på något sätt jobbar för att hamna i den situationen om 10 år. Jag tror inte heller att verkligenheten i det fallet kan överträffa dikten så jag nöjer mig med att njuta av fantasin.
 
Min fantasi började nog ta form under en period när jag gick på högstadiet och gick jag in i en fas då jag läste väldigt mycket böcker. Jag bestämde mig för att läsa boken Utvandrarna av Vilhelm Moberg och blev helt tagen av berättelserna om livet med strävan för att överleva under knappa förhållanden. Jag tror i efterhand att igenkänningen från min egen pappas berättelser om sin uppväxt spelade in för att skapa en så stark upplevelse. 
 
Vid något tillfälle när vi var på besök hos min mormor som bodde i Hagfors pratade vi om boken och det fick henne att minas tillbaka. Vilka berättelser hon kunde berätta om ett helt annat liv, hämtade ur verkligheten. Hennes mamma hade haft jobb som piga på Mårbacka under några somrar och skött om sysslorna på gården. Detta var en fantastisk upptäckt som jag inte hade hört talas om tidigare. Det var som en direkt länk in i en värld avförfattare som jag beundrade. Konsekvensen blev att jag i princip bara läste böcker av proletärförfattarna och Selma Lagerlöf under några år. Ett något udda intresse för en tonåring, men en god grogrund för en fantasi som består.
 
Drömmar däremot är något som jag tänker mig är uppnåeliga och också bör eftersträvas eftersom det gör mig lycklig. Det är där Stubbologi kommer in, en slags fantasi light. Min dröm är ett liv närmare naturen. Högre frekvens på inslagen av frilufts- och vildmarksliv i min vardag. Inte det svarta eller vita, utan kombinationen.
 
Jag är svårt beroende av storstaden genom hela dess utbud av jobb, nöjen och det sociala livet. Min familj, framför allt min fru är snäppet värre med asfalten under fötterna som en snuttefilt. Åtminstone har det varit så. Min argumentationskampanj och våra erfarenheter av utflykter, skidsemestrar och fisketurer (nåja) de senaste åren har närt ett behov av mer av samma vara. För harmoni, och nu talar jag för mig själv, infinner sig ofta när jag får sitta på en stubbe i skogen. Så stubbologi är min filosofi. 

Läs hela inlägget »

För en tid sedan var jag på en kvällstur med min yngsta dotter som ibland behöver göra av med lite överskottsenergi innan läggning. Vi siktade på strandpromenaden och tog grusvägen längs skogsbrynet på vår väg dit. En bit på väg träffade vi på min stora dotters kompis och stannade för lite småprat. Han var tydligen på väg hem till en släkting som bor i närheten och det lät kul. Vid lite närmare eftertanke, kanske lite för kul så jag frågade om föräldrarna visste om var hen var på väg. ”Nej, jag är på rymmen blev svaret.” Jag såg till att föräldrarna fick kännedom om rymningen och förstörde sannolikt en storartad plan. Men det fick mig att fundera lite över livet i en småstad. 
 
Vilket öde för ett barn i upptäckarålder att inte hinna längre än 100 m hemifrån innan det är någon som känner igen dig och avbryter innan äventyret har börjat. Som förälder är det en av sakerna som vi uppskattar så mycket. Småstadens trygghet som innebär att våra döttrar är igenkända i byn och själva känner igen sig bidrar till en känsla av att lite mer kontroll över allt som finns att oroa sig för som förälder. Lite som gräddfil till en het chili. 
 
För barnen så förändras nog intrycket av småstaden från att i första hand bidra till trygghet i unga år till att begränsa friheten mer och mer. Jag kan själv tänka tillbaka på tonåren i Eskilstuna och hur de äventyr vi upplevde då skulle utspela sig i en småstad. Sannolikt skulle det inte gå att komma undan med att köra bil på grusvägarna om sommarnätterna i 15-årsålderna utan att ”alla” skulle känna till det och prata med mina föräldrar. Det gjorde det i Eskilstuna. 


Det är en stor skillnad på grannskap i en småstad och en större stad.  I lilla Sigtuna känner vi igen varandras bilar, vet vilka föräldrarna är till personalen på Ica och alla inrättningar vi besöker är vi stamkunder på. När vi bodde i Solna hälsade knappt grannar på varandra. I Stockholm där jag jobbar kämpar jag febrilt för att bli stamkund, för jag älskar bra service och att känna mig sedd. Lunch efter lunch besöker jag en restaurang som jag gillar med ett leende och hoppas på att få ett igenkännande leende och en glad kommentar om mina frekventa besök till svar. Istället möts jag om igen av en tom blick och ”vad vill du ha?”. 
 
Som kontrast minns jag ett tillfälle i byn när jag och barnen var på ett café som min fru ofta tar med dem till. Efter att ha busat med barnen lite vänder sig tjejen i kassan till mig och säger, ”Du får ursäkta mig. Jag känner dina barn, men jag vet faktiskt inte vad du heter…”. Jag presenterar mig och vi beställer. Dagen efter är jag förbi igen för att köpa bröd och möts av ”Hej Robert. Välkommen!” när jag kommer in genom dörren. Vilken talang! Snacka om en person som är på rätt plats. Men det säger också något om småstaden. Ingen verksamhet kan överleva utan att så många kunder som möjligt VILL komma tillbaka eftersom kundunderlaget är begränsat. 
 
Det leder mig till hur det är på mitt jobb. Känner alla kunder sig sedda och viktiga efter att ha haft kontakt med oss? Det finns nog lika många åsikter om som det finns kunder eftersom alla har olika preferenser om och erfarenheter av service. Det jag vet är att utan kunder har varken jag eller mina kollegor något jobb. Alltså finns det inte någonting viktigare för oss än att våra kunder blir så nöjda som möjligt med vår service, för att de ska VILJA komma tillbaka. Det går bara att åstadkomma till en viss nivå genom träning och arbetssätt tror jag. För att nå upp till den där känslan av ”Wow, jag är verkligen en viktig kund” så måste det till ett genuint intresse för andra människor och passion för det du gör. Det går inte att fejka. 
 
Jag tror att alla kan bli en framgångsrika inom något område under rätt förutsättningar. För att öka sannolikheten att hamna i den situationen är det en bra start att ha klart för sig vad min passion är. Sen tror jag att alla serviceyrken kan lära sig lite av livet i en småstad, oavsett hur kul det är att leva där som tonåring med dålig impulskontroll. När du är i Sigtuna, missa inte att besöka RC Chocolat som blivit utnämnt till Årets Café i Sverige 2017. Jag förstår varför.

Läs hela inlägget »

Så går jag där, timme efter timme och det finns ingenting som avbryter mina tankar. Bara ett nytt landskap som öppnar upp sig efter nästa krön. Distraktion kan kännas ganska befriande, ett sätt att skjuta bort det där som pockar på ibland från någon plats bak i huvudet. Men jag vet av erfarenhet att när jag tar mig tid för allt det där som inte känns så lockande också så blir det ganska bra.
 
En sak som dyker upp ibland är om jag inte borde byta jobb och göra någonting annat. Det känner nog dom flesta igen sig i. Det kommer alltid perioder när utmaningarna är flera och balansen rubbas i vardagen. En sak har jag lovat mig själv. Jag ska inte lägga mer tid på ett jobb som inte känns 100%, än min familj. Dessutom har jag ett ansvar som jag själv förväntar mig att jag gör helhjärtat. Utan hjärta blir det inte bra för mig och andra. 
 
Jag tänker på pappa också. Jag gör ofta det. Då tänker jag att det där med att ”det är viktigt och jobba hårt och göra sitt bästa” som jag fick lära mig inte var hela sanningen. Jag har alltid levt efter det, och ganska sent insåg jag att det också behövs någonting mer för att bli lycklig.  Det är uppenbart nu, men det var inte det tidigare. 
 
Så hur ska jag göra med jobbet egentligen? Bank är faktiskt inte min passion. Jag tycker inte det är sexigt. Det jag verkligen brinner för är människor och att få vara delaktig i att skapa en bättre värld. Känslan av att vara delaktig i framgång när det gäller att förverkliga drömmar och livsmål.
 
Det tar några dagar av funderingar för att prova alternativen. Om jag fick drömma helt fritt, vad skulle jag göra då? Det är den planen jag borde jobba mot. Jag hinner med att testa några olika möjligheter i mitt huvud och leva mig in i vad det skulle innebära och hur det skulle kännas.
 
Sen är det som att dricka den första koppen varmt kaffe efter en frostig natt i tältet när värmen sprider sig i kroppen. Trådarna börjar kopplas ihop igen och jag inser att jag närmar mig en lösning på vad jag ska göra.  När jag har bilden klar framför mig skrattar jag lite åt insikten. Jag har redan jobbet som jag drömmer om att få. Det finns inte någon bättre plattform än i en bank när det gäller att kombinera min kompetens med viljan att bidra till en bättre värld och förverkliga drömmar. 
 
Allt det där vet jag sedan tidigare, men ibland glömmer jag bort det. Det hör nog till när man är mitt i livet, att man glömmer sina prioritering och inte tar sig tid att fatta viktiga beslut. Det kändes riktigt bra när väckarklockan ringde första arbetsdagen efter vandringen. 
 
Varje år väljer jag om mitt jobb eller väljer att göra någonting annat. För mig är det viktigt att veta varför jag gör det jag gör och det är jag övertygad om innebär någonting positivt för mina kollegor och våra kunder också.

Läs hela inlägget »

På fjället träffar jag fantastisk spännande människor. Det handlar nog inte bara om att spännande människor vandrar utan också om att vi möts på neutral mark utan lika mycket förutfattade meningar.
 
I mitt jobb bär jag oftast kostym. Jag märker att jag får ett bemötande i privata kläder och ett annat i jobbkläder av folk jag inte känner. Lika mycket som jag uppskattar att bli behandlad som en prioriterad kund i vissa sammanhang, lika beklagligt är det när jag förstår att det handla om att vit + man + kostym ger mig fördelar på andras bekostnad. För jag är övertygad om att vi inte är så förslagna vid den typen av situationer då vi ställs inför en okänd människa och ska reagera på det vi möter. Snarare handlar det om att vi fattar omedvetna beslut utifrån förutfattade meningar, det vill säga arv och miljö.
 
Utöver att det är ett problem för samhället så får det också en negativ effekt för mig eftersom det begränsar mina möjligheter att bli den jag vill vara. Det är som att uniformen blir en fasad som är svår att ta sig innanför på något vis. Jag lär inte känna andra människor på djupet när jag har kostym. Jag tror att det beror både på hur jag begränsar mig själv och hur andras förutfattade meningar begränsar mig i livet i en stad.
 
Att mötas vid en fjällstuga efter en vandringsled är däremot någonting helt annat. Dels har alla olika varianter av friluftskläder och det går inte lika lätt att se vem som är arbetslös, läkare, bankman eller sjukskriven. Dessutom är det en speciell situation eftersom alla har liknande upplevelser att prata om efter en dag på fjället. Det är lätt att komma igång och de flesta är intresserade av att både dela med sig och ta del av andras erfarenheter. Jag sitter inte på fakta i den här frågan, men jag tror också att det öppna landskapet som får mig att fästa blicken längre bort än i staden, gör någonting uppe i huvudet för att stimulera kreativitet och djup.
 
Under min senaste vandring var det speciellt ett möte som jag kommer att bära med mig lång tid framöver och förhoppningsvis hjälper det mig att prioritera lite annorlunda.
 
Den tredje dagen på min väg mellan Abisko och Nikkaluokta var det riktigt skitväder hela dagen. Jag gick i motvind och regn i många timmar och dessutom var det några hundra meters stigning som gjorde det än mer utmanande. För mig är det inte just den typen av dagar som jag njuter av att vandra själv. Så efter lunch slog jag följe med en tjej som var på väg mot samma mål, Sälkastugorna. Vi kan kalla henne Stina och hon var på besök från Tyskland tillsammans med sin syster, men gick själv den där eftermiddagen.
 
Det var nog ett försök att bonda och söka kontakt som gjorde att jag beklagade mig över vädret och suckade en del. Stina var väsentligt sämre klädd än mig och gick i vanliga gymnastikskor över Tjäktjapasset. Hon sa något i stil med att ”Det är väl inte så farligt. Jag har varit med om värre än lite dåligt väder.” För mig som ofta kopplar det där med att människor har någonting mer än bara de uttalade orden att berätta så är vandring någonting väldigt bra. Det ger tid för saker att sjunka in, så en kvart senare kom jag på att be henne om att berätta mer.
 
Hennes historia slog mig som en klubba i huvudet. När hon var 14 år hade hon blivit plötsligt sjuk och det visade sig att det var cancer som börjat i en njure och spridit sig i kroppen. Under en lång period har hon gått igenom behandling för det, vilket var mycket värre än lite dåligt väder. Under den här tiden kom hon väldigt nära sin syster och de bestämde att göra en resa tillsammans när Stina blivit frisk igen. Nu hade hon fyllt 16 år och var tillräckligt frisk för att förverkliga drömmen om att vandra Kungsleden med sin syster.
 
Behållningen i detta var inte dramatiken med en ung människa som drabbats av en svår sjukdom, utan att få möta en ny människa och komma bortom artighetsfraser, där inte bakgrund, ålder, yrke och yttre spelar så stor roll. Det är något som händer alldeles för sällan under dagarna i Stockholm. Då möter jag mycket andra spännande människor som inspirerar mig, men på en annan nivå. Kanske går det att få in lite mer av fjällsamtalen i vardagen. Det skulle antagligen leda till någonting gott.

Läs hela inlägget »

På en stubbe i skogen, eller med en kåsa kaffe och utsikt från fjället. Det är då jag riktigt njuter av att bara vara. Vardagens måsten och allt annat som stör när det kommer till att leva nu, klarar jag då att pausa för att njuta. För vissa kanske det låter fånigt, men jag tror att många känner igen sig också. Om inte i skogen eller på fjället, så under träningen, i lek med barnen eller i sommarstugan.

Jag tror att det är viktigt eller VET att det är viktigt. Åtminstone för mig. Jag har en fantastisk familj och en inspirerande jobb. Jag älskar båda och båda berikar mitt liv. Men i ärlighetens namn så blir kurvan för utvecklingen lätt en loop eller åtminstone avtagande om jag inte prioriterar mig själv och ser till att jag har tillräckligt med tid för reflektion. Familjen som jag älskar och ett jobb som är fantastiskt, i kombination med tid för mig själv blir magiskt. Då blir utvecklingskurvan en trappa istället, där jag tar ett steg uppåt och lite lyckligare för varje steg. Jag är naiv när det kommer till att se positivt på saker ibland och det tycker jag är skönt.  

Nu tror jag inte att fjällvandring eller antalet timmar spenderade i skogen gör alla människor lyckliga eller är meningen med livet på något sätt. Det är bara det intresse som jag har och har lärt mig funkar bra med dom övriga pusselbitarna i mitt liv. Därför har jag ägnat en stund åt att fundera på var intresset kommer ifrån egentligen. 

Utan att bli för långrandig så har jag vuxit upp i en stad, men så länge jag kan minnas haft intresse för naturen. Jag har byggt kojor i skogen med barnen i området där jag bodde som barn. Vi byggde och byggde, för att vara redo när den tänkta motståndaren skulle dyka upp. Samlade kottar och gjorde oss redo. Fienden kom aldrig. Men kul hade vi. Jag var med i mulle och scouterna och ville verkligen lära mig hur jag kan klara mig i vildmarken. Det var ett äventyr och med en rejäl portion fantasi blev överlevnadsleken på allvar och viktig för mig. Intresset har kommit och gått. Jag kommer ihåg att vi var några kompisar som till och med startade en studiecirkel på mellanstadiet som gick ut på att läsa böcker om djur och natur för att sen presentera för varandra. Extremt nördigt, med både kommunalt föreningsstöd och uppsatser som vi skrev. Undrar var dom finns nu.

Men varför har det då blivit så att det här intresset har återkommit till mig i perioder i livet? Även nu när jag de senaste åren har börjat fjällvandra så har det snabbt blivit någonting som jag i perioder går helt upp i. 

Poletten slank ner på min senaste tur på Kungsleden då jag spenderade många timmar och tänkte på min pappa. Det blir lätt så att tankarna ägnas åt prioriteringar i livet förr eller senare och då är familjen ett återkommande ämne för mig. När jag växte upp var min pappa en stor förebild för mig, och det är han fortfarande. Jag älskade att följa med honom till jobbet och att få vara en del i hans vardag. Det har garanterat påverkat vem jag har blivit som person i väldigt stor utsträckning. Jag fick lära mig att "det är viktigt att göra sitt bästa och jobba hårt". Jag har sett hur han har slitit för att göra skillnad. Det har fått mig att betrakta "kämpandet" som någonting vackert och det är nog därför jag i vissa avseende aldrig blir nöjd. 

Som i så många andra sammanhang så är det historieberättande som klistrar sig fast i minnet och gör skillnad. Sjutusensexhundrafemtionio gånger har min pappa berättat historien om när han i sin egen barndom, 13 år gammal, i perioder bodde i en koja i skogen och hjälpte sin pappa att barka timmer i Harads några mil inåt landet från Boden. Jag vill minnas att han fick 25 öre för varje barkad timmerstock. Han hade till och med kvar noteringshäftet där han förde bok över barkade stockar. Det lät som ett hårt liv och en fattig tillvaro. Jag minns också barkbrödet som han berättade att familjen bakade när mjölet inte räckte till och att han fick gå ut för att hämta björkris till egen rygg, men aldrig användes. Dom där historierna minns jag bättre än alla böcker av Astrid LIndgren och känslorna som dyker upp när jag tänker tillbaka på dom är inte mörka på något sätt. Visst var förhållandena som han beskrev fattiga och grå. Men för mig så är bilderna som jag ser snarare ett äventyr och en spännande fantasivärld.

Jag spenderar en del tid i skogen eller på fjället. Ibland själv och ibland med mina barn. Då tänker jag ibland på vilka historier jag berättar för mina egna barn och varför jag gör det. Antagligen kommer mina berättelser att forma deras personliga utveckling så som min pappas historier har gjort. Det är någonting som inte jag skulle ha kommit på under resan med pendeltåget in till Stockholm eller när jag ligger i sängen och kollar på Netflix. Tack fjället och tack pappa.

Läs hela inlägget »